Hurtig och snar,
o Genast jag far.
Åt mig små flickor der nicka så godt,
Kjortlarne skifta i snöhvitt och blått.
Tjenare, j fröknar små!
Törs jag kyssa er på handen;
Röra vid de blåa banden,
Klappa kindren då och då?
Får liten bäck,
Munter och käck,
Dansa med er —
Ödmjukt han ber —
Kanske en vals eller en minuett?
Båda han dansar behändigt och lätt.
Gammalt folk, som kullen der,
Rustibus alltjemt mig kallar.
Rår jag för, att blodet svallar
Och att jag är yr och kär?
Hjertat det går,
Pickar och slår
Endast för skämt
Jemt, jemt, jemt, jemt,
Uff! skall man hänga då läppen så der,
Gråta och lipa vid minsta besvär?
Sjön han är en dummer gös,
Jemt han går i bo och kurrar,
Fräser stundom upp och murrar: —
Hjelpe Gud, jag tror, jag nös! —
Jag åter, jag
Kan med behag
Dansa i ring,
Hoppa i kring,
Uppför och utför båd backar och berg,
Derför jag har en så lefvande färg.
LILLA JOHANNA och JENNY LIND.
Uti ett sedan detta års början här utkom-
mande veckoblad eller rättare veckoark, hvars
utgifvare lirer vara Kongl. hofpredikanten An-
geldorff, förekommer under ofvanstående rubrik
en anekdot angående Jenny Linds barndom,
och hvilken här meddelas med en obetydlig
förkortning. Det är väl möjligt att ämnet är
litet broderadt, men det hufvudsakliga torde
väl vara sant, och historien är rätt näll be-
rättad:
För omkring tjugo år tillbaka bodde uti Borger-
skapets Enkhus en fattig qvinna, den vi vilja kalla
Sara. Liksom alla med namnet Sara var hon arg-
sint och elak.
I denna Saras vård hade blifvit anförtrodd en li-
ten fattig och öfvergifven flicka vid namn Johanna;
eller rättare, den lilla Johanna hade råkat i Saras
klor. Sara födde sig med hårarbete och var för
deras försäljning ofta ute hela dagarna. När Sara
gick ut om morgnarne reglade hon försigtigt dör-
ren, att lilla Johanna hvarken kunde komma ut,
eller någon annan komma in till Johanna. Men
icke nog härmed, hon lemnade understundom Jo-
hanna ingen mat, och om vintern undanläste hon
både det lilla vedförrådet och de två smal-ljus af
gråaktig talg, som utgjorde all upplysning som fanns
i den bostaden.
Lilla Johanna, som icke var egentligen vacker,
hade likväl stora och själfulla ögon, och uti hela
silt ansigte en omedveten prägel af högre och ri-
kare naturgåfvor. Hon var äfven sällsynt förståndig
och förvärfvade med ovanlig hastighet en icke van-
lig färdighet att af hår tillverka nätta och pryd-
liga arbeten. Detta oaktadt var hela vintern ett
verkligt martyrium för det sex-åriga barnet. Lem-
nad utan mat hela dagen, fick hon vid Saras hem-
komst någon föda, endast i fall Sara hade lyckats
försälja något af sina arbeten. Hade detta misslyc-
kats, fick lilla Johanna stryk i stället för mat.
En vacker vårdag i medlet af Maj månad hade
Sara efter vanligheten gått ut på morgonen och
varit borta hela dagen. Den lilla ensamma flickan
satt flitigt vid sitt arbete. Hungern, alltid bitter,
men bittrast vid kernes år, plågade henne mycket
fram emot eftermiddagen. Men hon döfvade dess
smärta genom att endast arbeta så mycket flitigare.
Svårare var henne den djupa ensamheten. Denna
förorsakade henne en oro, som icke ens arbete kun-
le lindra. Barnets lifliga fantasi fylldes af skräck-
bilder, och en konvulsivisk darrning skakade hen-
es lemmar. Snart såg hon icke redigt de fina hår-
strån, hon konstmessigt måste vira om hvarandra
— stora tårar förskummade hennes syn. Den ena
åren tog den andra, och ingen på jorden såg del
.ysta vittnena till en outsägligt bitter smärta. Den
fvergifnas gråt tilltog beständigt i samma mån hon
lunkelt kände i sitt hjerta, att i heia vida verlden
anns ingen hand, som vårdade sig att aftorka hen-l
es tårar. Men den kalken, som tömmes osedd af
nenniskor, har icke undgått blicken ofvan skyn,!
och han blandar alltid någon sötma i den malört,l.
vi berede hvarandra. Så äfven nu.
Gamla Sara hade en katt, som hette perlann.
ir Johannas sorg var som djupast, råkade hon
sasta ögonen på perlan., som satt i ett hörn af
piseln, lika sorgsen, lika ensam och lika hungrig
om Johanna sjelf. — Johanna tänkte då: Perlan
var lika ledsamt som jag, kan jag icke få någon
röst för mig sjelf, skall jag åtminstone trösta hen-
e. Derpå tog Johanna perlan i sitt knä och bör-
ade smeka och stryka hennes vackra svartspräck-
tt hagrnafun Acc lafunnda Hör hur föllat sn: