Hurtig och snar, o Genast jag far. Åt mig små flickor der nicka så godt, Kjortlarne skifta i snöhvitt och blått. Tjenare, j fröknar små! Törs jag kyssa er på handen; Röra vid de blåa banden, Klappa kindren då och då? Får liten bäck, Munter och käck, Dansa med er — Ödmjukt han ber — Kanske en vals eller en minuett? Båda han dansar behändigt och lätt. Gammalt folk, som kullen der, Rustibus alltjemt mig kallar. Rår jag för, att blodet svallar Och att jag är yr och kär? Hjertat det går, Pickar och slår Endast för skämt Jemt, jemt, jemt, jemt, Uff! skall man hänga då läppen så der, Gråta och lipa vid minsta besvär? Sjön han är en dummer gös, Jemt han går i bo och kurrar, Fräser stundom upp och murrar: — Hjelpe Gud, jag tror, jag nös! — Jag åter, jag Kan med behag Dansa i ring, Hoppa i kring, Uppför och utför båd backar och berg, Derför jag har en så lefvande färg. LILLA JOHANNA och JENNY LIND. Uti ett sedan detta års början här utkommande veckoblad eller rättare veckoark, hvars utgifvare lirer vara Kongl. hofpredikanten Angeldorff, förekommer under ofvanstående rubrik en anekdot angående Jenny Linds barndom, och hvilken här meddelas med en obetydlig förkortning. Det är väl möjligt att ämnet är litet broderadt, men det hufvudsakliga torde väl vara sant, och historien är rätt näll berättad: För omkring tjugo år tillbaka bodde uti Borgerskapets Enkhus en fattig qvinna, den vi vilja kalla Sara. Liksom alla med namnet Sara var hon argsint och elak. I denna Saras vård hade blifvit anförtrodd en liten fattig och öfvergifven flicka vid namn Johanna; eller rättare, den lilla Johanna hade råkat i Saras klor. Sara födde sig med hårarbete och var för deras försäljning ofta ute hela dagarna. När Sara gick ut om morgnarne reglade hon försigtigt dörren, att lilla Johanna hvarken kunde komma ut, eller någon annan komma in till Johanna. Men icke nog härmed, hon lemnade understundom Johanna ingen mat, och om vintern undanläste hon både det lilla vedförrådet och de två smal-ljus af gråaktig talg, som utgjorde all upplysning som fanns i den bostaden. Lilla Johanna, som icke var egentligen vacker, hade likväl stora och själfulla ögon, och uti hela silt ansigte en omedveten prägel af högre och rikare naturgåfvor. Hon var äfven sällsynt förståndig och förvärfvade med ovanlig hastighet en icke vanlig färdighet att af hår tillverka nätta och prydliga arbeten. Detta oaktadt var hela vintern ett verkligt martyrium för det sex-åriga barnet. Lemnad utan mat hela dagen, fick hon vid Saras hemkomst någon föda, endast i fall Sara hade lyckats försälja något af sina arbeten. Hade detta misslyckats, fick lilla Johanna stryk i stället för mat. En vacker vårdag i medlet af Maj månad hade Sara efter vanligheten gått ut på morgonen och varit borta hela dagen. Den lilla ensamma flickan satt flitigt vid sitt arbete. Hungern, alltid bitter, men bittrast vid kernes år, plågade henne mycket fram emot eftermiddagen. Men hon döfvade dess smärta genom att endast arbeta så mycket flitigare. Svårare var henne den djupa ensamheten. Denna förorsakade henne en oro, som icke ens arbete kunle lindra. Barnets lifliga fantasi fylldes af skräckbilder, och en konvulsivisk darrning skakade henes lemmar. Snart såg hon icke redigt de fina hårstrån, hon konstmessigt måste vira om hvarandra — stora tårar förskummade hennes syn. Den ena åren tog den andra, och ingen på jorden såg del .ysta vittnena till en outsägligt bitter smärta. Den fvergifnas gråt tilltog beständigt i samma mån hon lunkelt kände i sitt hjerta, att i heia vida verlden anns ingen hand, som vårdade sig att aftorka hen-l es tårar. Men den kalken, som tömmes osedd af nenniskor, har icke undgått blicken ofvan skyn,! och han blandar alltid någon sötma i den malört,l. vi berede hvarandra. Så äfven nu. Gamla Sara hade en katt, som hette perlann. ir Johannas sorg var som djupast, råkade hon sasta ögonen på perlan., som satt i ett hörn af piseln, lika sorgsen, lika ensam och lika hungrig om Johanna sjelf. — Johanna tänkte då: Perlan var lika ledsamt som jag, kan jag icke få någon röst för mig sjelf, skall jag åtminstone trösta hene. Derpå tog Johanna perlan i sitt knä och börade smeka och stryka hennes vackra svartspräcktt hagrnafun Acc lafunnda Hör hur föllat sn: