änderlig ring. Omkring nio-tiden uppkom ej
häftig väder-il, åtföljd af stora regzndroppar. Se
dan efterträdde ett dödt lugn, och i detia lugi
låg en ryslig, en förtryckande stillhet. Skottei
stod ännu qvar vid flodens strand, obekymrac
om de tidsfördr:f som vexlade inom hus. De
ställe, der ban befann sig, var ganska betydlig
upphöjdt öfver staden; men han kunde ickt
äfven i månskenet se husen, så tjock var d.i
dimma, som fördolde dem. Aterigen sprängde
blixtarne skyn och massor af eldslågor upprul:
lade sig på bimlahvalfvet. Ett ögonblick lik-
nade himmelen en väldig, af bländande flammoi
bestående döm, som tbronade öfver hela ska
pelsen, och på dess spets var en svart fläck a
tält mörker, som liknade högsta punkten pi
den väldiga byggnaden. Så länge den under-
bara scenen räckte, syntes hvarje föremål pi
flera mils afstånd så tydligt, som om solen lyst
och det i ett svartgult sken, som förlänade
den öfverjordiska scenen en fruktansvärd hög-
tidlighet. Jorden skakades som om dess grund-
valar svigtat. Jordbäfningen! Jordbäfningen!
Jordbäfaingen!, var det rop, som, likt en enda
menniskas röst, gick från tvsende förfärade va-
relsers munnar i dödsånge t till Gud. Aterigen
blef allt mörkt. Invånarne i Cumana sprungo
på gatorna under jemmer och rop. Musiken
tystnade, de dansande slutade, och från dem,
liksom från hopen på stadsgatorna, höjdes blott
elt rop: Jordbäfningen! Jordbäfningen!, Allan
lemnade husct för att uppsöka sin vän, och
fann honom, der han hade lemnat honom vid
flodens strand. Det är ett fruktansvärdt ögon-
blick), sade den unge mannen, när de träffades.
Just i detsamma uppkom en ny och starkare
stöt, som kom stadens klockor alt ringa och
lade spiran på domkyrkan i ruiner.
Jan, svarade den äldre mannen, hvars namn
var Scott, 1et är ett fruktansvärdt ögonblick,
och här är en fruktansvärd plats, ty den hotar