änderlig ring. Omkring nio-tiden uppkom ej häftig väder-il, åtföljd af stora regzndroppar. Se dan efterträdde ett dödt lugn, och i detia lugi låg en ryslig, en förtryckande stillhet. Skottei stod ännu qvar vid flodens strand, obekymrac om de tidsfördr:f som vexlade inom hus. De ställe, der ban befann sig, var ganska betydlig upphöjdt öfver staden; men han kunde ickt äfven i månskenet se husen, så tjock var d.i dimma, som fördolde dem. Aterigen sprängde blixtarne skyn och massor af eldslågor upprul: lade sig på bimlahvalfvet. Ett ögonblick liknade himmelen en väldig, af bländande flammoi bestående döm, som tbronade öfver hela ska pelsen, och på dess spets var en svart fläck a tält mörker, som liknade högsta punkten pi den väldiga byggnaden. Så länge den underbara scenen räckte, syntes hvarje föremål pi flera mils afstånd så tydligt, som om solen lyst och det i ett svartgult sken, som förlänade den öfverjordiska scenen en fruktansvärd högtidlighet. Jorden skakades som om dess grundvalar svigtat. Jordbäfningen! Jordbäfningen! Jordbäfaingen!, var det rop, som, likt en enda menniskas röst, gick från tvsende förfärade varelsers munnar i dödsånge t till Gud. Aterigen blef allt mörkt. Invånarne i Cumana sprungo på gatorna under jemmer och rop. Musiken tystnade, de dansande slutade, och från dem, liksom från hopen på stadsgatorna, höjdes blott elt rop: Jordbäfningen! Jordbäfningen!, Allan lemnade husct för att uppsöka sin vän, och fann honom, der han hade lemnat honom vid flodens strand. Det är ett fruktansvärdt ögonblick), sade den unge mannen, när de träffades. Just i detsamma uppkom en ny och starkare stöt, som kom stadens klockor alt ringa och lade spiran på domkyrkan i ruiner. Jan, svarade den äldre mannen, hvars namn var Scott, 1et är ett fruktansvärdt ögonblick, och här är en fruktansvärd plats, ty den hotar