efter invaldes till riksdagsman för komministrarne i Stockholm. Dahlgren slöt sig i början till oppositionen vid våra riksmöten. Den förändring, han vid 1840 undergick, har på fl:re sätt blifvit utlagd och förklarad. Oss synes ingen version antagligare, och tillika närmare för handen, än det svåra och förhemligade sjukdomsfull, hvilket försvagade Dahlgrens själskrafier lika mycket som hans kroppsförmögenhbeter, och gjorde både tänkande och arbete vid flere tillfällen för honom nistan omöjliga, så alt, då hans lidande 4840 stigit till sin höjd, han hvarken kunde följa sakernas utveckling med samma intresse och bifall som förr, ej heller lika raskt deltaga i ärendena; ehuru han för sin familjs u!komst bibehöll funktionen. Genom en d. 46 Januari 1842 uppsatt och nu allmänheten meddelad Förklaring öfver några sina sednaste lefnadsöden, har Dahlgren sjelf spridt ett ljus öfver sin besynnerliga sjukdom, som väl kan berättiga till den tanke, vi här framkastat, och som sätter hans förändrade politik i ett för hans egen karakter vackrarelus. Hans biograf, hr A., har imedlertid sid. XIX gifvit en något annan förklaring, hvilken naturligtvis gäller för hvad den kan. En utförligare recension kan för D:blgrens arbeten icke vara på sitt ställe, hvarken i mening att göra dem för allmänheten bekanta, hvilket de vj behöfva, eller att öfver dem uttala någon dom, hvilket skulle vara ännu onödigare, då utslaget längesedan är fåldt. Det enda, hvarvid vi kunde hafva att kritiskt fästa Oss, vore redaktionssättet. Saken skulle då framför allt röra frågan, buruvida man vid intagandet eller uteslutandet af vissa stycken förfarit rätt. Men, utom att detta bedömande i sig sjelf ej kan undvika att i betydlig mån vara subjektivt, är det också ännu för tidig:, då editionen icke afslutats. Skalden hade före sin död formligen gifvit sina arbetens utgifvande i uppdrag åt fyra vänner: hrr A. I. Arwidsson, P. OQO. Bäckström, J. M. Törner och S. L. Theorell (kammarrådet), hvilken sistnämnde dock utgick ur redaktionen. De återstående trenne hafva genom sina namn ställt sig inför publiken i borgen för den samvetsgrannhet och kriliska omsorg, hvarmed utgifvandet utan tvifvel tillvägabring.s, och som 4:a delen ej gäfvar. Innan vi släppa denna publikens fordna älsklingsskald ifrån oss, kunna vi cj neka oss nöjet, att förnya påminnelsen om följande lilla sprittande glada stycke: Vårbäcken. Hopp san! nu så är jag fri! Lyckligt slapp jag ur min boja; Vintren, i sin trånga koja, Sad, jag skulle hemma bli. Nej san! sad jag. Derpå en dag Utur hans glugg Smög jag i mjugg, Klättra så fermt utför fjellisens vägg; Stundom jag höll mig i klippornas skägg. Tänk, hvad verlden dock är skön! Ser man på! Ber ner i dalen Blomstra redan piln och alen, Hela nejden står helt grön. Hopp san, se så! Hej! låt det gå Utför hvar brant! Det gick galant. Här uppå gröngräset, munter och rapp, Vill jag med vindarne springa i kapp. Hvad är det för pip jag hör? Öfver mig, hvad flax med vingar? Ha! det trasten är, som svingar; Han rätt täcka driller gör. Tänk, att hans sång Lifvar mitt språng. Hopp san, se der! Alter besvär! Ar det väl vintren, som går i mitt fjät? Mig vill han taga? Jo pytt, får han det! Hm! det gamla drifvor är, Tänka sätta mig i klämma; Fåfängt dock, att de mig skrämma, Ej respekt för dem jag bär. Drifvor, god natt! Ha! hvilket spratt! Under jag kröp, Stundom dem nöp. Nu är jag åter helt fri på min fot, Pah, der en gärdsgård mig grinar emot! Farbror gärdsgård, låt bli mig! Kors, att farbrors skägg ren grönskar! Käre, hör nu hvad jag önskar: Låt mig gå min jemna stig. Se der en äng, Dit uti fläng,