och säg främlingen, om han någonsin återvän-
der till Sicilien, att Leila älskade honom. TIsa-
bella! Isabella! Jag kan icke — kan icke — tala;
öfver — molnen — kanske — skall jag säga dig!
Se! Set — De komma! — De komma! — Be-
trakta! Huru ljust! Huru ljust! Huru ljust!
Hon föll ned på kudden: Solen sjönk, och
Leila dog.
Låtom oss förflytta scenen till orangealleen
och tiden till dagen derefter.
Dårarne skrida långsamt framåt, två och två
ett sorgligt tåg. Männerne äro svartklädda och
Gvinnorna hvita. Nära midten af processionen
bära fyra manliga tjenare en bår, på hvilken
Leilas likkista, betäckt med ett hvitt s:den-
täcke, är ställd. Framför liket gå furst Ghika,
grefve Artoni och de andra svartklädde; strax
efter följa Isabella di Calenghi och de andra
hvitklädda. Isabellas ögon äro röda af gråt,
och hennes glänsande hår böljar i dordnade
lockar öfver hennes hals. Det är en sällsam
syn, att se dårarne alla Så högtidliga och så
mycket rörda vid det sorgliga tillfället. Tysta
skrida de framåt, och om der ibland dem fin-
nas några som icke sörja, fjettrar likväl efter-
härmningens kraft — denna maktens grundval
— deras anletsdrag i en dyster allvarsamhet.
Vid sluset af orangeallfen vända de nedåt
till den Lilla begrafningsplatsen vid sjöns strän-
der. Det är ett lugnt ställe på hög mark; den
sorgliga cypressen suckar rundt omkring der.
Nära porten, af svart jerngaller, är en nyligen
uppkastad graf. Processionen anländer och Leila
sänkes i sin trånga bädd. Dårarne kasta sina
blommor på kistan tills den icke mera synes,