ISABELLA) ELLER BRUDEN I PALERMO. AF EN AMERIKANSK FÖRFATTARE, MACCEY. XVII. KAPIT: ST. Intet hiskligt öke stod vid dödsbädden; men fråv lifvets blomma, munnen, hemtade en kyss andedrägten, och den -stumme, sköne anden släckte en fackla. Silvian skall ofta under qvällens stuns der vänligt gifva ett litet bistånd i att samla hvitgrå mossa och blommor, för att pryda den jord, der du hvilar. Collins. Återvänd, käre läsare, till Casa dei Pazzi. I en kammare, inemot solens nedgång, ligger Feila utsträckt på en bädd; hon är mycket blek. Månader hafva förflutit sedan händelsen på sjön, och hvarje månad har lemnat spår efter sitt arbete på hennes en gång blomstrande ansigte. Sjelfva den hektiska rodnaden har försvunnit; der är icke mera något hopp om många dagars vistande på jorden; hennes fader grefven och Isabella stå kring. hennes bädd, och cn tröst mildrar. som balsam deras bjertesår. — Förnuftet har återtagit sitt välde. Dagens sista strålar tränga in i rummet och kasta sin milda purpurglans på sängens hvita draperier. Buteljer och flaskor stå på ett litet bord nära fönstret; allt hvad konsten kan göra har blifvit gjordt, och de, som snart skola blifva sörjande, vänta den afgörande stunden. O! det ) Se A, B. M 53—58 och 60,