ISABELLA)
ELLER
BRUDEN I PALERMO.
AF EN AMERIKANSK FÖRFATTARE, MACCEY.
XVII. KAPIT: ST.
Intet hiskligt öke stod vid döds-
bädden; men fråv lifvets blomma, mun-
nen, hemtade en kyss andedrägten,
och den -stumme, sköne anden släckte
en fackla.
Silvian skall ofta under qvällens stuns
der vänligt gifva ett litet bistånd i att
samla hvitgrå mossa och blommor, för att
pryda den jord, der du hvilar.
Collins.
Återvänd, käre läsare, till Casa dei Pazzi. I
en kammare, inemot solens nedgång, ligger Feila
utsträckt på en bädd; hon är mycket blek.
Månader hafva förflutit sedan händelsen på sjön,
och hvarje månad har lemnat spår efter sitt
arbete på hennes en gång blomstrande ansigte.
Sjelfva den hektiska rodnaden har försvunnit;
der är icke mera något hopp om många dagars
vistande på jorden; hennes fader grefven och
Isabella stå kring. hennes bädd, och cn tröst
mildrar. som balsam deras bjertesår. — För-
nuftet har återtagit sitt välde.
Dagens sista strålar tränga in i rummet och
kasta sin milda purpurglans på sängens hvita
draperier. Buteljer och flaskor stå på ett litet
bord nära fönstret; allt hvad konsten kan göra
har blifvit gjordt, och de, som snart skola blifva
sörjande, vänta den afgörande stunden. O! det
) Se A, B. M 53—58 och 60,