stråle af förnuft bröt sig genom hennes förvir-
rade sinne. Hon vinkade åt mig att komma
närmare och hviskade sakta, men mycket lång-
samt och tydligt, dessa ord i mitt öra: När
jag är död, så säg signor San Clar2, att Leila
älskade honom.,
Förunderligt! sade Allan, i det han flyttade
sin stol helt nära intill den, hvarpå grefven satt.
Har ni hört, fortfor den sednare, att Isa-
bella skall förmälas med marquis di San Giusto?
Hvad! utropade vår hjelte och reste sig så
häftigt, att han nära på kullkastat grefven.
San Clare, är ni tokig? Jag tror, att luf-
ten på delta ställe icke är gynnsam för de
kloka. Jag har sjelf varit halfgalen under de
två sista dogarna. Jag förmodar, alt det kom-
mer sig deraf, att jag varit för mycket tillsam-
mans med mina patienter. Men ni! — Hvad
fattas er, San Clare? Ar det något märkvär-
digt i Isabellas tillämnade giftermål, så att dess
Itillkännagifvande skulle kunna så förvirra er?,
O! på en sådan tid, signor,, svarade Allan,
i det han kufvade sina känslor och sökte ur-
skulda sin öfverilning, på en sådan tid, då hen-
nes vän håller på att dö!
Ja, det är verkligen besynnerligt. Hon vet
säkert, att Leilas helsotillstånd är ganska farligt.
För alt säga er sanningen, San Clare, tyckte
jag det bra besynnerligt, när jag läste kungö-
relsen.,
Läste kungörelsen, signor! Hvar?
Hvar? Naturligtvis i morgontidningen. Den
ligger der på bordet.
Allan läste.
Hvad felas er, sade grefven; er hand dar-
rar ?n
Hon: talade aldrig, sade Allan med qväfd
röst, hon talade aldrig om för mig —
Hon sade er aldrig något derom! afbrö!
grefven. Nåväl, det är ganska troligt. Vän
;tade ni, att hon, efter en tvenne veckors bekant: