stråle af förnuft bröt sig genom hennes förvirrade sinne. Hon vinkade åt mig att komma närmare och hviskade sakta, men mycket långsamt och tydligt, dessa ord i mitt öra: När jag är död, så säg signor San Clar2, att Leila älskade honom., Förunderligt! sade Allan, i det han flyttade sin stol helt nära intill den, hvarpå grefven satt. Har ni hört, fortfor den sednare, att Isabella skall förmälas med marquis di San Giusto? Hvad! utropade vår hjelte och reste sig så häftigt, att han nära på kullkastat grefven. San Clare, är ni tokig? Jag tror, att luften på delta ställe icke är gynnsam för de kloka. Jag har sjelf varit halfgalen under de två sista dogarna. Jag förmodar, alt det kommer sig deraf, att jag varit för mycket tillsammans med mina patienter. Men ni! — Hvad fattas er, San Clare? Ar det något märkvärdigt i Isabellas tillämnade giftermål, så att dess Itillkännagifvande skulle kunna så förvirra er?, O! på en sådan tid, signor,, svarade Allan, i det han kufvade sina känslor och sökte urskulda sin öfverilning, på en sådan tid, då hennes vän håller på att dö! Ja, det är verkligen besynnerligt. Hon vet säkert, att Leilas helsotillstånd är ganska farligt. För alt säga er sanningen, San Clare, tyckte jag det bra besynnerligt, när jag läste kungörelsen., Läste kungörelsen, signor! Hvar? Hvar? Naturligtvis i morgontidningen. Den ligger der på bordet. Allan läste. Hvad felas er, sade grefven; er hand darrar ?n Hon: talade aldrig, sade Allan med qväfd röst, hon talade aldrig om för mig — Hon sade er aldrig något derom! afbrö! grefven. Nåväl, det är ganska troligt. Vän ;tade ni, att hon, efter en tvenne veckors bekant: