ISABELLA ELLER BRUDEN I PALERMO. AF EN AMERIKANSK FÖRFATTARE, MACCEY. XV. KAPITLET. Men hvarken dagens, morgonens eller aftonens ljufva annalkande åter. vänder mer för mig. Milton. Musa, mihi causas memora: quo numine Iso, Quidve dolens regina Deum tot volvere casus Insignem pietate virum, tot adire labores , Impulerit. Tantaene animis colestibus irae ? Virgilius. Leila är räddad; men Leila är tokig. Läsare, har du ett medlidsamt hjerta? O! så beklaga då den sköna vansinniga; hon kan icke beklaga sig sjelf. . Döden är förskräcklig för naturen; men ack! År den icke bättre än vansinne? Ilvar skall den arma galna finna ro? Grafven inbjuder henne till en stilla sömn, och hennes kind, helt och hållet blek utom på en enda lysande fläck, der himlens blomma redan syns, svarar: Jag kommer! Ack! sade grefven till Allan några dagar efter olyckshändelsen, jag fruktar, att hon innan kort lemnar oss. Doktorn säger, att det snart är uten Hon var en älsklig flicka, svarade Allan. Ni känner icke hälften af hennes värde, San Clare, det fordrades lång tid att lära kinna Teila di Ghika. Hon älskade er. Hur kan ni skämta, signor, i en sådan stund ? Min kära vän, det är mitt allvar. Hon äl skade er. Af hvad anledning vet —P Tyst! afbröt grefven. Jag skall säga el det. I går afton stod jag vid hennes säng. En ) Be Å. B. 8 53—58,