RR sig sitt lifsuppehälle, ingen vet på hvad sätt. Jag har erbjudit henne penningar många gånger; men hon afslår alltid. Jag kan icke låta bli att älska henne, hon är så vänlig mot mig; bön tager så djup del i alla mina planer. (En paus.) Jag är till och med rädd att tänka på signor Allan: En kättare! Men när allt. kommer omkring, så äro kättare visserligen icke såj elaka som det berättas. Jag tycker, att Elviradas begrepp om religionen är verkligen tröstande, :Barmhertigheten skiner derigenom, och den måste isynnerket tillhöra en christlig karakter. Min bigtfader säger, att sådana föreställningar äro syndiga och måste: bigtas. För tverinesår sedan gjorde jag bot för dylika tankar genom att knäböja en bel timma på den hårda marmortrappan framför altaret; men nu känner jag mig öfvertygad om att Elvirada har rätt. Min -bigtfor önskar icke, att jag skall uppmuntra dessa frisinnade tankar, af fruktan att jag skölle kunna-se upp till honom med mera ängslan ech mindre förtroende. Ofshuru politisk Kan äfven en prest. vara! Någonting i mil bjerta — och jag hoppss, att det är Guds röst säger! mig, alt: det finnesräm i himlen äfven för protestanter. O! Ja: Och signor Allan skall icke blifva utesluten. Om vi icke kunna blifva förenade här, så skola vi blifva det bortom grafven. : Hvad det lugnar mig att tänka på ett tillkommande! Dt tyckes vara svårt för somliga att tala om deras kommande lefnad i andarnes verld.o Det år förunderligt, alt icke alla menniskor finna nöje i att betrakta stl öde, fjerran i det tillkommande, såsom det bästa sättet att göra det lyckligt; ja, det är i sanning förunderligt. Mn skönaste poesi ligger helt och hållet i det tillkommande!, XI. KAPITLET. Och öfver de ensliga grekiska strömmarne har du hört lagrarne qvida med ljud, som ännu sorla i dina drömmar, öfver den herrlighet, som har försvunnit. Mentetamen sursum r; sti ad sublimia, molem Exaimus terrenam. — Judiium Paridis. En vacker afton, mot slutet af Juli månad, reste Allan med abboten tilb Casa di Pazzi, ett