RR
sig sitt lifsuppehälle, ingen vet på hvad sätt.
Jag har erbjudit henne penningar många gån-
ger; men hon afslår alltid. Jag kan icke låta
bli att älska henne, hon är så vänlig mot mig;
bön tager så djup del i alla mina planer. (En
paus.) Jag är till och med rädd att tänka på
signor Allan: En kättare! Men när allt. kom-
mer omkring, så äro kättare visserligen icke
såj elaka som det berättas. Jag tycker, att
Elviradas begrepp om religionen är verkligen
tröstande, :Barmhertigheten skiner derigenom,
och den måste isynnerket tillhöra en christlig
karakter. Min bigtfader säger, att sådana före-
ställningar äro syndiga och måste: bigtas. - För
tverinesår sedan gjorde jag bot för dylika tankar
genom att knäböja en bel timma på den hårda
marmortrappan framför altaret; men nu känner
jag mig öfvertygad om att Elvirada har rätt.
Min -bigtfor önskar icke, att jag skall uppmun-
tra dessa frisinnade tankar, af fruktan att jag
skölle kunna-se upp till honom med mera ängs-
lan ech mindre förtroende. Ofshuru politisk
Kan äfven en prest. vara! Någonting i mil
bjerta — och jag hoppss, att det är Guds röst
säger! mig, alt: det finnesräm i himlen äfven
för protestanter. O! Ja: Och signor Allan skall
icke blifva utesluten. Om vi icke kunna blifva
förenade här, så skola vi blifva det bortom
grafven. : Hvad det lugnar mig att tänka på
ett tillkommande! Dt tyckes vara svårt för
somliga att tala om deras kommande lefnad i
andarnes verld.o Det år förunderligt, alt icke
alla menniskor finna nöje i att betrakta stl
öde, fjerran i det tillkommande, såsom det bästa
sättet att göra det lyckligt; ja, det är i san-
ning förunderligt. Mn skönaste poesi ligger
helt och hållet i det tillkommande!,
XI. KAPITLET.
Och öfver de ensliga grekiska strömmar-
ne har du hört lagrarne qvida med ljud,
som ännu sorla i dina drömmar, öfver den
herrlighet, som har försvunnit.
Mentetamen sursum r; sti ad sublimia, molem
Exaimus terrenam. — Judiium Paridis.
En vacker afton, mot slutet af Juli månad,
reste Allan med abboten tilb Casa di Pazzi, ett