lynas, som genomgick nästan alla dessa stycken, sf hvilka flera voro utmärkt sköna eiler orig:nelia, sisom domardansen, en ringlek, den norrländska melodien Necken, stabbdansen från Daiarna, en treparspolska från Södertörn mA; jem!några af de Jlolkvisor, som förut värit sjungne på konserler, men hvaraf variationer feån serskilda landskap blifvit of br Dybeck upptecknade, såsom en ganska vacker sådan på visen: Mins du hvad du lofde mig, e Soireen slutades med den vackra psången till Nord:n,, hvarå begärdes da capo. En musikälskaTinna, mamsell Nordblom, tillskyndade åhörarne mycket nöje genom ett förtjens fullt föredrag af ett par stycken, hvarjemte konsertgifvaren var biträdd dels af en vacker chör, dels affl.re solopart er för mansröster, hvari hrr Strandberg, Walin, Lundberg, Haglund m. fl. utmärkta röster deltsgo. Orkestern lemnade vid några tillfällen rum för anmärkningar, hvilket man ock förmärkte på anföraren, hr direktör Ahlström, som några gånger hade litet besvär med att hålla ihop de serskilda instrumenterna. Dn norr Mankells sednaste föreläsningar. Vid den fjerde af dessa seancer åväncerade man åter ett betydande steg närmare vår tid, nemligen till angefär slutev af 46:de seklet. Under denna vandring gjordes ett rätt intressant besök hos mästersångarskrået, hvarvid afven-dess mänga och stränga reglor togos i närmare skärskådande. Bland dessa föreföll isynnerhet förbudet mot melodiska reminiscenser nog eftertänkligt och bör visserligen lära många af våra tonsättare att prisa vår tids liberaiare anda. Öfverhufvud anmärktes, alt formen gällde allt hos mästersångårne och efter hand förqväfde andan uti konsten. En märkvärdig egenhet: hos deras melodier var, att slutfallet deri ej inleddes genom 7:de, utan genom 6:te tonensöfvergång till den 8:de. Imedlertid röjdes hos mästersångarne stundom äfven en bättre anda; såsom exempel utfördes på accordion en vacker melodi af Wolkenstainer, från 1400-talet. — -Sedan föreläsaren ordat. om tyska folkvisor från medeltiden, hvarpå åtskilliga vackra prof gåfvos, öfvergick han till harmoniens ddling samt de första kontrapunktiska försöken under denna period. Här: anmärktes, att ej Italien, utan Nederländerna och Tyskland varit härmoniens hemiand. Sedan åtskilliga mästare. från 13—4500Ctålen blifvit omtalta, kom man till reformationstiden. Luthers verksamhet för tonkonsten belystes nu, och härvid förekom, att Han frigjort melodien från de invecklade och labyrinthiska harmonier, på hvilka den tidens kyrkokompositörer lade så stor vigt. Afven anmärktes, att han ej alltid sjelf författat sina koralmelodier, men deremot ej försmådde att upptaga många profana motiver, när de befunnos användbara till koralsång. Såsom ett kuriosum från denna tid gafs dödgräfvarsången ur Hamlet, sådan den i Shakespeares tid skall blifvit sjungen; den föreföll imedlertid nog monoton. — Föreläsaren öfvergick nu till de gamle italienarnes musik. Härvid nämndes först Palestrina, ur hyars Veni creator, man hörde en herrlig sats. Afven omtalades Allegri och hans -berömda Miserere — hvarutur gafs hufvudmotivet, som var. af. en sällsynt skönhet — Scarlatti, Durante, Marcello m. fl.följde, jemte ganska vackra prof af deras arbeten. Denna afdelning kryddade hr Mankellmed atskilliga rätt underhållande anekdoter; dock hade vi önskat att han uppehållit sig något längre viddetta intressanta ämne. Dernäst togos den tidens musikaliska hoffester i betraktande och sedan de första försöken i dramatisk musik. I början voro. dessa ett slags deklamatorier med musik, och ämnena togos merendels antingen ur herdelifvet; eller mythologien. År 1598 gafs ett sceniskt stycke, benämndt Daphne, med en orkester, bestående af gamba (ett stränginstrument något liknande violoncellen), luta, harpa och klavichord. Nu gålvos prof på dansmelodier från medeltiden, hvaraf de flesta voro ganska korta och egentligen blott märkvärdiga såsom curiosa. — Äfven förekommo åtskilliga körer i den allvarsamma stylen, hvilkas utmärkta skönhet kom åhöraren att glömma det de ej strängt följde föredragets kronologiska ordning; bland dem ma nämnas Klopstocks Auferstehungslied,, en kör ur Rolles Tod Abels, m. fl. — Seancen slutades med den sedan förra gån gen bekanta herrliga Wallfärdssången. Hr Mankells femte seante var långt mera besökt än hans föregående. Han afhandlade nu fugan något utförligare än förra gängen och analyserade er fuga ur Bachs Wohltemperirtes Clavier såsom exempel för de uppgifna reglorna. Härvid föreföll det besynnerligt, att hr Mankell tillade fugan 2 themata: hon behöfyer, såsom man vet, blott ett thema och kallas då enkel; har hon 2 eller flera, kallas hon dubbeleler tripel-fuga c. Derefter or dades om Händel, af hvars komposition gafs en för: träfflig giga samt en courante, och vid detta till fälle omnämndes äfven den bekanta parallelen mel