aktande, — lefver ett slägte af qvinnor, blan
dånde hos sig i sinne och gestalt alla de qvin
liga behagens trollmakt, ifrån valkyrians strids
och dödslust, till kärlekens sköna mod hos de
blyga jungfrun. I hvilken underbar närvar
lefver ej denna fornverld upp under skalden
pensel! Ser man närmare till, så ligger han
egentliga styrka i kontrasten — i sammansmält
ningen af de mest motsatta effekter till ett skön
och underbart helt. Det är det från ögnablic
ket likasom undansnattade lifvet i dessa forn
tida gestalter, stundens friskaste firg på en län
gesedan förgången verld, liksom ungdomen
blomstrande rodnad på förgängelsens egen kind
som i allt detta rörer, förvånar och hänför, så
som såge man för sig verkligheten af det omöj
liga i upplösningen af en skön gåta. Det ä
dermed som - Tegners snille förtjusat, det ä
dermed, som hans namn och glansen af han
dikter gått öfver verlden, — — — — — —
Ett fattades honom. Det näfvarande va
hans lif och lust. Han saknade det slutligen,
sin första friskhet eller kände ej igen det, och
sjönk dermed sjelf tillbaka i det förflutna. —
Föryngringsprocessen i historien var honor
förborgad. Han hade intet öga derför, utar
lefde på motsatsen emellan det nya och de
gamla; hvarvid i den mån han sjelf åldrades
det sednare tycktes få öfverhanden. Likväl än
det denna föryngring af det gamla, som egent-
ligen utgör existensens väsende. Men en blck
för hvad som verkligen är och finnes till, är :
allmänhet sällsyntare än man föreställer sig.
Allt ytterligt är stäldt på gränsen af ett fel:
Ju högre bergets topp, ju brantare derunder;
har en lika vis som stor skald sjungit. Höjden
ha vi sett i Tegner. Djupet har ej heller hans
härmare, utan han sjelf visat oss. Han var en
djup natur. All ljusets strål- och färgprakt
härledde de Gamle ur den åldriga nattens sköte.
Att det fanns också en natt i denna glada, ljusa
själ torde få hafva anat. Likväl var också der
ett mörker på djupet; ehuru äfven der-en him-
melsk gudafligt sväfvade öfver vattnet. Ingen
har närmare kunnat känna Tegner, utan att
hos honom förmärka dessa skiftningar af ljus
och mörker, som kommo och gingo öfver ho-
nom, utan all märkbar yftre orsak; — emedan
orsaken låg inom honom sjelf. Vi ha sagt, att
kontrasten var hans poesis största konst och
medel. Hvarföre? — Emedan hon :sjelf var
denna kontrast. — Derföre har han -deri äfven
uttalat sitt väsende; ehuru hån höljde djupet af
sitt innersta med att deröfver kasta en hel vår
af blommor. I sig sjelf och i grunder var hans
verldsåsigt .mörk, dunkel, ja tragiskt dyster. En
djupare känsla af förgängelsens makt :har aldrig
någun burit inom sig än denne till:utseende så
glädtige ögnablickets son. Denna motsats tärde
sig allt mer fram hos henom med aftagande
ungdomskraft; ty han kunde endast vara ung.
Den kom slit mera i dagen med förändrade
yttre omständigheter, hvilka fordrade att han
ej mer skulle fullt vara sig sjelf. Och han
kunde likväl intet annat vara; ty han var den
grundärligaste själ, och kunde aldrig lära sig
förställningen :och skrymteriet ens till deras för-
sta nödiga elementer. Så har han i strid med
sig sjelf och sin. ställning både förblifvit.sig sjelf
och slutligen förlerat sig sjelf. Ty den irre hos
honom arbetande kontrasten kar slutligen sön-
derbrutit hans väsende, och denna herrliga stjer-
nas ljus skulle släekas i dimman af en genom
honom sjelf med ryslig aning profeterad inre
förvärring.
S———ERSE—Ä