aktande, — lefver ett slägte af qvinnor, blan dånde hos sig i sinne och gestalt alla de qvin liga behagens trollmakt, ifrån valkyrians strids och dödslust, till kärlekens sköna mod hos de blyga jungfrun. I hvilken underbar närvar lefver ej denna fornverld upp under skalden pensel! Ser man närmare till, så ligger han egentliga styrka i kontrasten — i sammansmält ningen af de mest motsatta effekter till ett skön och underbart helt. Det är det från ögnablic ket likasom undansnattade lifvet i dessa forn tida gestalter, stundens friskaste firg på en län gesedan förgången verld, liksom ungdomen blomstrande rodnad på förgängelsens egen kind som i allt detta rörer, förvånar och hänför, så som såge man för sig verkligheten af det omöj liga i upplösningen af en skön gåta. Det ä dermed som Tegners snille förtjusat, det ä dermed, som hans namn och glansen af han dikter gått öfver verlden, — — — — — — Ett fattades honom. Det näfvarande va hans lif och lust. Han saknade det slutligen, sin första friskhet eller kände ej igen det, och sjönk dermed sjelf tillbaka i det förflutna. — Föryngringsprocessen i historien var honor förborgad. Han hade intet öga derför, utar lefde på motsatsen emellan det nya och de gamla; hvarvid i den mån han sjelf åldrades det sednare tycktes få öfverhanden. Likväl än det denna föryngring af det gamla, som egentligen utgör existensens väsende. Men en blck för hvad som verkligen är och finnes till, är : allmänhet sällsyntare än man föreställer sig. Allt ytterligt är stäldt på gränsen af ett fel: Ju högre bergets topp, ju brantare derunder; har en lika vis som stor skald sjungit. Höjden ha vi sett i Tegner. Djupet har ej heller hans härmare, utan han sjelf visat oss. Han var en djup natur. All ljusets stråloch färgprakt härledde de Gamle ur den åldriga nattens sköte. Att det fanns också en natt i denna glada, ljusa själ torde få hafva anat. Likväl var också der ett mörker på djupet; ehuru äfven der-en himmelsk gudafligt sväfvade öfver vattnet. Ingen har närmare kunnat känna Tegner, utan att hos honom förmärka dessa skiftningar af ljus och mörker, som kommo och gingo öfver honom, utan all märkbar yftre orsak; — emedan orsaken låg inom honom sjelf. Vi ha sagt, att kontrasten var hans poesis största konst och medel. Hvarföre? — Emedan hon :sjelf var denna kontrast. — Derföre har han -deri äfven uttalat sitt väsende; ehuru hån höljde djupet af sitt innersta med att deröfver kasta en hel vår af blommor. I sig sjelf och i grunder var hans verldsåsigt .mörk, dunkel, ja tragiskt dyster. En djupare känsla af förgängelsens makt :har aldrig någun burit inom sig än denne till:utseende så glädtige ögnablickets son. Denna motsats tärde sig allt mer fram hos henom med aftagande ungdomskraft; ty han kunde endast vara ung. Den kom slit mera i dagen med förändrade yttre omständigheter, hvilka fordrade att han ej mer skulle fullt vara sig sjelf. Och han kunde likväl intet annat vara; ty han var den grundärligaste själ, och kunde aldrig lära sig förställningen :och skrymteriet ens till deras första nödiga elementer. Så har han i strid med sig sjelf och sin. ställning både förblifvit.sig sjelf och slutligen förlerat sig sjelf. Ty den irre hos honom arbetande kontrasten kar slutligen sönderbrutit hans väsende, och denna herrliga stjernas ljus skulle släekas i dimman af en genom honom sjelf med ryslig aning profeterad inre förvärring. S———ERSE—Ä