verkligen goda. . För vår del kunna vi ick
I bedöma .hr Bergstedts förmåga i denna väg
men hans egenskap att vara prof.; Tullberg
lärjunge i sanskrit, måste betraktas som en re
kommendation. Hr Atterboms förord utgör e
intressant. och sakrik inledning, mindre likvä
till sjelfva poemet Vikrama och Urvasi, äl
hinduisk skaldekonst i allmänhet, hvartill säker
mången skall känna sig lockad efter inhemtan
de af detta lilla vackra prooemium. På svensk
egde man hittills blott Sakontala, e ter Willian
Jones engelska och Forsters tyska bearbetning
af Ekelund öfverförd på vårt mod-ersmzl och
utgifven för 20 år sedan; samt Såvitrt (u
Måhabhårata), öfvers. af br Bergstedt, och tryck
4845. Så sköna dessa strycken i sig sjelfva och u
binduisk synpunkt otvifvelaktigt äro, synas d
ej hafva slagit mycket an på vår allmänhet
Vi önska derföre Vikrama och Urvasi en bättre
lycka. Säkert skall tycket och smaken fö
dessa slags poemcr stiga i samma mån, son
bekantskap göres med allt fiere och fere
Man kan icke billigtvis begira, att en mycke
stor del af svenska läsare genast, och snar
sagdt omedelbart, skall känna sig intagen oct
bänryckt af så fremmande ämnen, då arter a
skaldekonst, som jemförelsevis ligga vida när.
mare, l ex. Ossians, här ännå räkna endas
få verkliga vänner, till den grad, att de kunn:
sägas omfatta dem med siäl och hjerta. V
lefva imedlertid i den glada förhoppning, at
kärleken och smaken för högre poesi icke få
beräknas efter det ringa antal personer mar
nu händelsevis skulle kunna nämna såsom en:
thusiaster derför; utan att detta antal stiger :
proportion efier tillfället att komma i en så-
dan poesis åtnjutande. Man måste kalkylera
detta på samma sätt ungefär, som nya vägan-
läggningar. När en kommunikation öppnas.
blifva de resande många. Skulle man deremot
hafva låtit sig nedslås af tanken på den ringa
nummerär, som förut plägade färdas samma
väg, så hade man aldrig vågat anläggningen a!
den nya banan. Att något härmed analogt fin-
nes i litteraturen, visar den på sednare år så
starkt tilltagande lusten att läsa romaner, hvar-
igenom nu ej mindre än 4 å 35 läsebiblioteker
kunna utgifvas, då från början blott enskilda
arbeten, och icke de alltid med fördel, publi-
cerades. Komme i Sverige god och verklig
poesi ut till större qvantitet, så skulle också
allmänheten småningom, och kanske snart nog,
få en större lust att läsa poetiska produktioner.
Men de, som först öppna banan i hvarje ny
gren, måste till en del betrakta sina arbeten
såsom enfants perdus. Detta beböfver dock ej
hända alltid. Röner hr Bergstedt den upp-
muntran, han förtjenar, så hoppas vi att Hjel-
ten och Nymfen, snart se sig efterträdda af
flere hindublommor, omsalte på vår högnor-
diska skaldeparterr; och finge vi exempelvis
föreslå ett stycke till öfversättning, i följd med
hvad hr B. redan lemnat, skulle vi härtill vilja
uppgifva Nola och Damajanti, en af de skö-
naste episoder i hindupoesiens största epos.
Frey, XXXIV häftet, M 7 för 4846. — Tid-
skriften börjar denna gång med en afhandling
om Olof Skötkonunys dop at A. Wahlström,
hvaraf resultatet blir, att Olof ej förr än 1048
emottagit dopet: ehuru Lagerbring utsätter året
till 4008, Wilde och Dahlin till 1094, Messe-
nius till 995, Ol.us Petri till 980 och Ericus
Olai till 9356. Saken torde icke en gång ännu
vara fulleligen utr:dd. — Den recenserande delen
berör först de 46—48 häftena af Häggström-
ska bibliotheket i populär naturkunnighet: Will.
Prouts Chemi, Meteorologi och läran om Mat-
smällningen, samt Ch. Babbages Aforismer, hvil-
ka äfven råknas till Bridgewater-afhandlingarne,
utan att dock egentligen tillhöra dem;jemte en
kort öfversigt af det härmed slutade Bibliote-
ket. — Rec. öfver Annales regum Mauritanice,
utgifna på arabiska och latin af C.J. Tornberg,
är utförlig och särdeles intressant, rörande Ber-
berfolket i allmänhet och Idrisidernes välde i
norra Afrika. Referatet af samlingar utgifna aj
Svenska Fornskriftsällskapet förtjenar, ehuru
temligen knapphändigt, uppmärksamhet i synner-
het i och för hrr Stephens och Cavalli bidrag.
Bland de öfriga rec:na al (Fryxells Ber. XHI och
XIV delarne;) är den om skriften: huru skall
svenska folket blifva ett i full mening gudfruk-
tigt och sedligt folk särdeles utförlig; i denna
egenskap, likasom i ensidighet, dock öfverträf-
fad af rec. öfver Hans Järtas skrift bvom Sve-
riges läroverk. I detta opus af den bekanta
signaturen E. A. S., lägges det de nya skol-
methoderna bland annat till last, att de med-
dela lärjungarne för många kunskaper (elit gräs-
ligt ondt vid namn polymathie.), hvilket nu för-
klaras för ett fel, likasom det säkert skulle
vara ett, om de gåfve sina elever för få; ty de
nya . methoderna måste i hr S:s ögon alltid
Te arme a — RR