verkligen goda. . För vår del kunna vi ick I bedöma .hr Bergstedts förmåga i denna väg men hans egenskap att vara prof.; Tullberg lärjunge i sanskrit, måste betraktas som en re kommendation. Hr Atterboms förord utgör e intressant. och sakrik inledning, mindre likvä till sjelfva poemet Vikrama och Urvasi, äl hinduisk skaldekonst i allmänhet, hvartill säker mången skall känna sig lockad efter inhemtan de af detta lilla vackra prooemium. På svensk egde man hittills blott Sakontala, e ter Willian Jones engelska och Forsters tyska bearbetning af Ekelund öfverförd på vårt mod-ersmzl och utgifven för 20 år sedan; samt Såvitrt (u Måhabhårata), öfvers. af br Bergstedt, och tryck 4845. Så sköna dessa strycken i sig sjelfva och u binduisk synpunkt otvifvelaktigt äro, synas d ej hafva slagit mycket an på vår allmänhet Vi önska derföre Vikrama och Urvasi en bättre lycka. Säkert skall tycket och smaken fö dessa slags poemcr stiga i samma mån, son bekantskap göres med allt fiere och fere Man kan icke billigtvis begira, att en mycke stor del af svenska läsare genast, och snar sagdt omedelbart, skall känna sig intagen oct bänryckt af så fremmande ämnen, då arter a skaldekonst, som jemförelsevis ligga vida när. mare, l ex. Ossians, här ännå räkna endas få verkliga vänner, till den grad, att de kunn: sägas omfatta dem med siäl och hjerta. V lefva imedlertid i den glada förhoppning, at kärleken och smaken för högre poesi icke få beräknas efter det ringa antal personer mar nu händelsevis skulle kunna nämna såsom en: thusiaster derför; utan att detta antal stiger : proportion efier tillfället att komma i en sådan poesis åtnjutande. Man måste kalkylera detta på samma sätt ungefär, som nya väganläggningar. När en kommunikation öppnas. blifva de resande många. Skulle man deremot hafva låtit sig nedslås af tanken på den ringa nummerär, som förut plägade färdas samma väg, så hade man aldrig vågat anläggningen a! den nya banan. Att något härmed analogt finnes i litteraturen, visar den på sednare år så starkt tilltagande lusten att läsa romaner, hvarigenom nu ej mindre än 4 å 35 läsebiblioteker kunna utgifvas, då från början blott enskilda arbeten, och icke de alltid med fördel, publicerades. Komme i Sverige god och verklig poesi ut till större qvantitet, så skulle också allmänheten småningom, och kanske snart nog, få en större lust att läsa poetiska produktioner. Men de, som först öppna banan i hvarje ny gren, måste till en del betrakta sina arbeten såsom enfants perdus. Detta beböfver dock ej hända alltid. Röner hr Bergstedt den uppmuntran, han förtjenar, så hoppas vi att Hjelten och Nymfen, snart se sig efterträdda af flere hindublommor, omsalte på vår högnordiska skaldeparterr; och finge vi exempelvis föreslå ett stycke till öfversättning, i följd med hvad hr B. redan lemnat, skulle vi härtill vilja uppgifva Nola och Damajanti, en af de skönaste episoder i hindupoesiens största epos. Frey, XXXIV häftet, M 7 för 4846. — Tidskriften börjar denna gång med en afhandling om Olof Skötkonunys dop at A. Wahlström, hvaraf resultatet blir, att Olof ej förr än 1048 emottagit dopet: ehuru Lagerbring utsätter året till 4008, Wilde och Dahlin till 1094, Messenius till 995, Ol.us Petri till 980 och Ericus Olai till 9356. Saken torde icke en gång ännu vara fulleligen utr:dd. — Den recenserande delen berör först de 46—48 häftena af Häggströmska bibliotheket i populär naturkunnighet: Will. Prouts Chemi, Meteorologi och läran om Matsmällningen, samt Ch. Babbages Aforismer, hvilka äfven råknas till Bridgewater-afhandlingarne, utan att dock egentligen tillhöra dem;jemte en kort öfversigt af det härmed slutade Biblioteket. — Rec. öfver Annales regum Mauritanice, utgifna på arabiska och latin af C.J. Tornberg, är utförlig och särdeles intressant, rörande Berberfolket i allmänhet och Idrisidernes välde i norra Afrika. Referatet af samlingar utgifna aj Svenska Fornskriftsällskapet förtjenar, ehuru temligen knapphändigt, uppmärksamhet i synnerhet i och för hrr Stephens och Cavalli bidrag. Bland de öfriga rec:na al (Fryxells Ber. XHI och XIV delarne;) är den om skriften: huru skall svenska folket blifva ett i full mening gudfruktigt och sedligt folk särdeles utförlig; i denna egenskap, likasom i ensidighet, dock öfverträffad af rec. öfver Hans Järtas skrift bvom Sveriges läroverk. I detta opus af den bekanta signaturen E. A. S., lägges det de nya skolmethoderna bland annat till last, att de meddela lärjungarne för många kunskaper (elit gräsligt ondt vid namn polymathie.), hvilket nu förklaras för ett fel, likasom det säkert skulle vara ett, om de gåfve sina elever för få; ty de nya . methoderna måste i hr S:s ögon alltid Te arme a — RR