stigit in i pelaren, för att vara i säkerhet der;
men fann: i: stället en hastig -död genom mun-
kens oväntade: nedstigande. Utan att våga se
sig om i hålan ropade vår hjelte högt efter ett
rep, på det icke någon annan at munkarne
skulle anse sig skyldig att följa sin digra och
fallne broder, på en väg, der man kom mera
skyndsamt än säkert fram. : Repet syntes nu.
Allan band först fast den tjocke munken, sedan
gjorde han en snara kring sin egen midja, fat-
tade lampan medena handen och munkens ben
med den andra, samt gaf derefter befallning att
blifva långsamt och varsamt upphissad.
Långsamt och varsamt hissade de, till dess
det uppåt farande paret hade kommit till en
höjd af ungefär femtio fot från hålans djup. Då
blef det en paus, - som mera lindrade armarne
på de starka munkarne vid ena ändan afrepet,
än känslorna hos det värda paret vid den an-
dra ändan. När munken, som Allan trott vara
död, kände sina ben insnärjda, började han att
sparka och gifva andra tecken till lif. Han
bad sina bröder, i alla helgons namn, att
skyndsamt hala upp, så vida de väntade hans
välsignelse. På denna uppmaning svarade de,
att repet, som tognat, höll på att gifva efter,
och att han skulle skära ifrån skurken der
nere. När den gamle mannen hörde detta, bör-
jade han mumla pater noster i toner, som i
tydlighet och snabbbet liknade det ljud, som
tränger fram under locket på ett kokande the-
kök; och som han förmodade, att hans: oväl-
komna följeslagare Höll sig fåst vid honom en-
dast genom att--hålla honom i benen, sparkade
han våldsaint vid hvår och en af sina böners