stigit in i pelaren, för att vara i säkerhet der; men fann: i: stället en hastig -död genom munkens oväntade: nedstigande. Utan att våga se sig om i hålan ropade vår hjelte högt efter ett rep, på det icke någon annan at munkarne skulle anse sig skyldig att följa sin digra och fallne broder, på en väg, der man kom mera skyndsamt än säkert fram. : Repet syntes nu. Allan band först fast den tjocke munken, sedan gjorde han en snara kring sin egen midja, fattade lampan medena handen och munkens ben med den andra, samt gaf derefter befallning att blifva långsamt och varsamt upphissad. Långsamt och varsamt hissade de, till dess det uppåt farande paret hade kommit till en höjd af ungefär femtio fot från hålans djup. Då blef det en paus, som mera lindrade armarne på de starka munkarne vid ena ändan afrepet, än känslorna hos det värda paret vid den andra ändan. När munken, som Allan trott vara död, kände sina ben insnärjda, började han att sparka och gifva andra tecken till lif. Han bad sina bröder, i alla helgons namn, att skyndsamt hala upp, så vida de väntade hans välsignelse. På denna uppmaning svarade de, att repet, som tognat, höll på att gifva efter, och att han skulle skära ifrån skurken der nere. När den gamle mannen hörde detta, började han mumla pater noster i toner, som i tydlighet och snabbbet liknade det ljud, som tränger fram under locket på ett kokande thekök; och som han förmodade, att hans: ovälkomna följeslagare Höll sig fåst vid honom endast genom att--hålla honom i benen, sparkade han våldsaint vid hvår och en af sina böners