mäåärksamnet nan Cciktidt UTPARA
- (Iasändt )
OM GESÄLLSKAPERNAS KASSOR. I
SS ru Ur
; Till Utgifvaren af Aftonbladet!
Som ett af Tit. ädlaste och fosterländska syften
alltid varit spridande af upplysning och förbättran-;
de af arbetarens ställning, får jag bärmed ödmju-;
kast anhålla om rum i Tit. tidning för följande an-
språkstösa rader.
I Aftonbladet för den 24 sistl. Februari läses en
insänd artikel om embetenas lådor. Denna artikel
är i många fall, enligt insändarens omdöme, ganska:
upplysande; och som upplysning i detta ämne just
är för närvarande kanske mera än det någonsin
förr varit af nöden, får jag härmed på det för-
bindligaste tacka insändaren för dess uttalade tan--
kar och åsigter. Den klass, hvars angelägenheter
här äro i fråga och till hvilken äfven jag hörer,
har hitintills i det närmaste blifvit förbisedd, och
j
Å
i anseende till dess rättigheter, som medborgare och .
medmenniska, blifvit lemnad, nära sagdt, utan af-
seende: detta allt i följd af dess bristfälliga eller
nästan helt och hållet åsidosatta uppfostran och un-j
dervisning. Denna brist har väl på de sednare åren I
börjat till någon del afhjelpas, genom inrättande af
folkskolor; men många år skola ännu förgå, innan
samhället hinner skörda frukterna deraf, helst dessa I
(skolorna nemligen) ej mycket, om ens något, kom-
ma att inverka på den nuvarande generationen af
gesällerna.
Det är obestridligt, att redan nu många finnas,
hvilka det lyckats att genom eget sträfvande något
höja sig öfver den ståndpunkt, som gesällerna i all-
mänhet innehaft och till en del ännu innehafva;
men deras antal är ännu inskränkt, och skola de så
mycket mindre lyckas uti sina bemödanden, att å-
vägabringa nyttiga och behöfliga förbättringar uti
sina gemensamma angelägenheter, som den öfriga
och större delen ej kan uppfatta och inse den för-
del, hvar och en serskild har deraf, att många
enskilda förena sig till gemensamt bistånd. Det är
högst vigtigt, att hvarje gesäll eller annan arbetare
brver upplyst om, huru angeläget det är att vara,
så mycket som möjligt, tryggad till sin egen existens.
Enligt min öfvertygelse, är det hvarje menniskas
skyldighet att söka, ej allenast ärligt och anständigt
försörja sig sjelf, under den tid han äger sin fulla
arbetskraft, utan bör han äfven bidraga till sitt eget
underhåll, i händelse af sjukdom eller annan oför-
måga till arbete. Huru ljuft är det ej, att veta sig
vid ett sådant tillfälle icke behöfva anlita välgören-
heten och barhertighetsinrättningar? Det vanligaste
omdömet af en stor del bland nuvarande gesäller
är dock, att all gemensamhet numera är öfverflödig
och obehöflig, ja! till och med onyttig.
Det är dessa yttranden, som hufvudsakligen för-
anledt mig att framkomma med denna obetydliga
uppsats; icke för att upplysa mina medbröder om,
hvad som är rättast och bäst, ty dertill saknar jag
erforderliga kunskaper, utan för att uppmana män
med kunskaper och förmåga att, likt ofvannämnde
insåndare, upplysa oss om hvad vi i detta afseende
behöfva veta, då vi snart skola, i följd af den nya
Handtverks-Ordningen, ombilda våra inre förhål-
landen.
Jag får härmed äfven begagna mig af tillfället,
att uppmana samtlige gesällskaper, att ej förhasta
sig vid fattandet af sina beslut, och framför allt
söka upplysning af sakkunnige och välvillige män,
samt fästa sig vid den åsigten, att det är bättre
och ändamålsenligare att förena sig till ett gemen-
samt bästa, än att upplösa och söndra.
Om det vore möjligt att förena de serskilda yr-
kenas olika åsigter och utrota gamla lumpna fördo-
mar tror jag att det skulle vara ganska ändamåls-
enligt, att alla gesäller i Stockholm, utan afseende
på yrke, förenade sig om en gemensam spar-kassa
(hvarvid betydliga besparingar förvaltnings-
kostnaden skulle uppstå), för att vårda sina sjuka,
begrafva sina döda och skydda sina orkeslösa och
åldriga bröder från behof och elände, samt att ej
onödigtvis belasta fattigvården med personer ur en
klass, som, med rätt användande af sina krafter,
knappast skulle behöfva några nådegåfvor. Huru
gerna Borde icke hvar och en afsätta någon liten
del af sitt arbetes frukt, för att grundlägga och be-
trygga en någorlunda bekymmerfri ålderdom, och
för att ej nödgas anlita välgörenheten, hvilken dess-
utom alltid kommer att tillräckligt tagas i anspråk
för mera behöfvande.
Jag skulle äfyen vilja föreslå, det samtlige gesälls-
lådeföreståndare och åldtgesäller sökte kommunicera
sig med hvarandra, för att gemensamt öfverlägga
om denna sak, och söka utröna och bearbeta all-
männa tänkesättet inom hvar sina yrken, samt upp-
lysa dem, som mindre förstå, om de fördelar, som
hvar och en tillskyndar sig sjelf derigenom att han
är delägare af en gemensam spar-kassa.
Skulle det icke kunna gå an, att förena både
mästare- och gesällkassorna till en enda stor, allmän
handtverkskassa? Månne det är omöjligt och än-
damålslöst? Skulle ej då kunna inrättas en enke-
eller pensions-kassa tillika? — Detta är blott enfal-
diga frågor, hvilka önskas besvarade; och torde så-