mäåärksamnet nan Cciktidt UTPARA (Iasändt ) OM GESÄLLSKAPERNAS KASSOR. I SS ru Ur ; Till Utgifvaren af Aftonbladet! Som ett af Tit. ädlaste och fosterländska syften alltid varit spridande af upplysning och förbättran-; de af arbetarens ställning, får jag bärmed ödmju-; kast anhålla om rum i Tit. tidning för följande anspråkstösa rader. I Aftonbladet för den 24 sistl. Februari läses en insänd artikel om embetenas lådor. Denna artikel är i många fall, enligt insändarens omdöme, ganska: upplysande; och som upplysning i detta ämne just är för närvarande kanske mera än det någonsin förr varit af nöden, får jag härmed på det förbindligaste tacka insändaren för dess uttalade tan-kar och åsigter. Den klass, hvars angelägenheter här äro i fråga och till hvilken äfven jag hörer, har hitintills i det närmaste blifvit förbisedd, och j Å i anseende till dess rättigheter, som medborgare och . medmenniska, blifvit lemnad, nära sagdt, utan afseende: detta allt i följd af dess bristfälliga eller nästan helt och hållet åsidosatta uppfostran och un-j dervisning. Denna brist har väl på de sednare åren I börjat till någon del afhjelpas, genom inrättande af folkskolor; men många år skola ännu förgå, innan samhället hinner skörda frukterna deraf, helst dessa I (skolorna nemligen) ej mycket, om ens något, komma att inverka på den nuvarande generationen af gesällerna. Det är obestridligt, att redan nu många finnas, hvilka det lyckats att genom eget sträfvande något höja sig öfver den ståndpunkt, som gesällerna i allmänhet innehaft och till en del ännu innehafva; men deras antal är ännu inskränkt, och skola de så mycket mindre lyckas uti sina bemödanden, att åvägabringa nyttiga och behöfliga förbättringar uti sina gemensamma angelägenheter, som den öfriga och större delen ej kan uppfatta och inse den fördel, hvar och en serskild har deraf, att många enskilda förena sig till gemensamt bistånd. Det är högst vigtigt, att hvarje gesäll eller annan arbetare brver upplyst om, huru angeläget det är att vara, så mycket som möjligt, tryggad till sin egen existens. Enligt min öfvertygelse, är det hvarje menniskas skyldighet att söka, ej allenast ärligt och anständigt försörja sig sjelf, under den tid han äger sin fulla arbetskraft, utan bör han äfven bidraga till sitt eget underhåll, i händelse af sjukdom eller annan oförmåga till arbete. Huru ljuft är det ej, att veta sig vid ett sådant tillfälle icke behöfva anlita välgörenheten och barhertighetsinrättningar? Det vanligaste omdömet af en stor del bland nuvarande gesäller är dock, att all gemensamhet numera är öfverflödig och obehöflig, ja! till och med onyttig. Det är dessa yttranden, som hufvudsakligen föranledt mig att framkomma med denna obetydliga uppsats; icke för att upplysa mina medbröder om, hvad som är rättast och bäst, ty dertill saknar jag erforderliga kunskaper, utan för att uppmana män med kunskaper och förmåga att, likt ofvannämnde insåndare, upplysa oss om hvad vi i detta afseende behöfva veta, då vi snart skola, i följd af den nya Handtverks-Ordningen, ombilda våra inre förhållanden. Jag får härmed äfven begagna mig af tillfället, att uppmana samtlige gesällskaper, att ej förhasta sig vid fattandet af sina beslut, och framför allt söka upplysning af sakkunnige och välvillige män, samt fästa sig vid den åsigten, att det är bättre och ändamålsenligare att förena sig till ett gemensamt bästa, än att upplösa och söndra. Om det vore möjligt att förena de serskilda yrkenas olika åsigter och utrota gamla lumpna fördomar tror jag att det skulle vara ganska ändamålsenligt, att alla gesäller i Stockholm, utan afseende på yrke, förenade sig om en gemensam spar-kassa (hvarvid betydliga besparingar förvaltningskostnaden skulle uppstå), för att vårda sina sjuka, begrafva sina döda och skydda sina orkeslösa och åldriga bröder från behof och elände, samt att ej onödigtvis belasta fattigvården med personer ur en klass, som, med rätt användande af sina krafter, knappast skulle behöfva några nådegåfvor. Huru gerna Borde icke hvar och en afsätta någon liten del af sitt arbetes frukt, för att grundlägga och betrygga en någorlunda bekymmerfri ålderdom, och för att ej nödgas anlita välgörenheten, hvilken dessutom alltid kommer att tillräckligt tagas i anspråk för mera behöfvande. Jag skulle äfyen vilja föreslå, det samtlige gesällslådeföreståndare och åldtgesäller sökte kommunicera sig med hvarandra, för att gemensamt öfverlägga om denna sak, och söka utröna och bearbeta allmänna tänkesättet inom hvar sina yrken, samt upplysa dem, som mindre förstå, om de fördelar, som hvar och en tillskyndar sig sjelf derigenom att han är delägare af en gemensam spar-kassa. Skulle det icke kunna gå an, att förena både mästareoch gesällkassorna till en enda stor, allmän handtverkskassa? Månne det är omöjligt och ändamålslöst? Skulle ej då kunna inrättas en enkeeller pensions-kassa tillika? — Detta är blott enfaldiga frågor, hvilka önskas besvarade; och torde så