KUNGLIGA TEATERN. Don Juan. ÅA nyo har på vår scea Mozarts Don Juan framträdt, denna dramatiska koloss, som ef sin yngre broder — Trollflöjten — möjligen ännu öfverträff.s i id-alisk glans, men säkerligen ej af något snillealster i storartad verldsåskådning, i allsidig omfattnicrg. Don Juan är Mozarts enda tragiska opera från hans klassiska period; den har ock förblifvit den enda i sin art. Vi finna här en rikt begåfvad natur, en eldsjäl, som sträfvar till det högsta, det hittills ouppnådda, vare sig i det goda eller onda — och lotten har fallit på det sednare. Redan länge har han dvalts i en afgrund af förbrytelser, men dessa kunde ej höja honem öfver den vanliga bofven; ännu har ingen gerning lyckats honom, hvarigenom han på en gång blir ett föremål för afsky och beundran, ingen gerning, som bereder honom ett storartadt fall och sålunda äfven ett tragiskt intresse. Uti Donna Anna finner ban det väsende, hvars rika, storsinta ande sympatiserar med hans, hvilkens svarta djup hennes rena själ dock ej förmår ana. Blott en Don Juan kunde vinna hennes hjerta, hennes fullkomliga hängifvenhet; hans målär vunnet och i detta -ögonblick flyr han, öfverlemnande henne med hånlöje åt förtviflans furier. Det väsende, som måhända varit bestämdt till att blifva hans goda genius, har han neddragit i sitt förderf, men blott hennes I fnad kunde han förstöra: hennes själ förmådde han ej fläcka. Här upphörde hans makt, här hade hans verkningskraft uppnått sin kulminationspunkt, och vi se honom nu omgifven af denna dystra infernaliska glans, som genom hela dramat stämplar horom såsom en lydfurste under afgrundens makter. Också stranda efter denna tidpunkt alla hans företag: Donna Elvira träder honom öfverallt i vägen, hans hyckleri genomskådas, hans anslag mot Zerlina misslyckas. Handlingen börjar ock ganska riktigt med hans brott mot Donna Anna, och framställer sedan alltigenom hans förtviflade kamp mot ödets straffdom, som alltmera närmar sig. Mordet på guvernören afgör ej hans öde, det påskyndar det blott; så ock hans försökta våld mot Zerlina. Ännu en gång — i champagnevisan — uppblossar den fordna lefnadslusten3; det är sista gången. Hans hån mot den mördade guvernören, hans baechanal i sista finalet, skola blott döfva de gräsliga aningar han bär inom sig; han känner sig redan dragen åt det mörka djupet och tillbakavisar med förakt andens sista förmaningar till bättring. Donna Anna ser sin lefnads förhoppningar trampade i stoftet; för henne återstår i detta lifvet ingenting mera. Hon älskar förrädaren på samma gång hon föraktar honom, och denna inre duplicitet beröfvar henne hoppet att återvinna sitt förlorade lugn. ) ) Man skall tilläfventyrs icke finna denna uppfattning af fablen till alla delar öfverensstämma med ordalydelsen uti libretton; men denna öfverensstämmer i flera hänseenden ej med -sig sjelf och medgifver flera versioner, hvilket troligen eger sin grund i de många olika former ämnet måst genomgå, innan det erhöll sin nuvarande. Ofvanstående åsigter delas för öfrigt i det väsendtliga af åtskilliga utmärktare musikaliska skriftställare