- KUNGLIGA TEATERN.
Don Juan.
ÅA nyo har på vår scea Mozarts Don Juan
framträdt, denna dramatiska koloss, som ef sin
yngre broder — Trollflöjten — möjligen ännu
öfverträff.s i id-alisk glans, men säkerligen ej
af något snillealster i storartad verldsåskådning,
i allsidig omfattnicrg. Don Juan är Mozarts
enda tragiska opera från hans klassiska period;
den har ock förblifvit den enda i sin art. Vi
finna här en rikt begåfvad natur, en eldsjäl,
som sträfvar till det högsta, det hittills oupp-
nådda, vare sig i det goda eller onda — och
lotten har fallit på det sednare. Redan länge
har han dvalts i en afgrund af förbrytelser, men
dessa kunde ej höja honem öfver den vanliga
bofven; ännu har ingen gerning lyckats honom,
hvarigenom han på en gång blir ett föremål
för afsky och beundran, ingen gerning, som be-
reder honom ett storartadt fall och sålunda
äfven ett tragiskt intresse. Uti Donna Anna
finner ban det väsende, hvars rika, storsinta
ande sympatiserar med hans, hvilkens svarta
djup hennes rena själ dock ej förmår ana. Blott
en Don Juan kunde vinna hennes hjerta, hen-
nes fullkomliga hängifvenhet; hans målär vun-
net och i detta -ögonblick flyr han, öfverlem-
nande henne med hånlöje åt förtviflans furier.
Det väsende, som måhända varit bestämdt till
att blifva hans goda genius, har han neddragit
i sitt förderf, men blott hennes I fnad kunde
han förstöra: hennes själ förmådde han ej fläcka.
Här upphörde hans makt, här hade hans verk-
ningskraft uppnått sin kulminationspunkt, och
vi se honom nu omgifven af denna dystra in-
fernaliska glans, som genom hela dramat stämp-
lar horom såsom en lydfurste under afgrun-
dens makter. Också stranda efter denna tid-
punkt alla hans företag: Donna Elvira träder
honom öfverallt i vägen, hans hyckleri genom-
skådas, hans anslag mot Zerlina misslyckas.
Handlingen börjar ock ganska riktigt med hans
brott mot Donna Anna, och framställer sedan
alltigenom hans förtviflade kamp mot ödets
straffdom, som alltmera närmar sig. Mordet
på guvernören afgör ej hans öde, det påskyn-
dar det blott; så ock hans försökta våld mot
Zerlina. Ännu en gång — i champagnevisan
— uppblossar den fordna lefnadslusten3; det är
sista gången. Hans hån mot den mördade gu-
vernören, hans baechanal i sista finalet, skola
blott döfva de gräsliga aningar han bär inom
sig; han känner sig redan dragen åt det mörka
djupet och tillbakavisar med förakt andens si-
sta förmaningar till bättring.
Donna Anna ser sin lefnads förhoppningar
trampade i stoftet; för henne återstår i detta
lifvet ingenting mera. Hon älskar förrädaren
på samma gång hon föraktar honom, och denna
inre duplicitet beröfvar henne hoppet att åter-
vinna sitt förlorade lugn. )
) Man skall tilläfventyrs icke finna denna uppfatt-
ning af fablen till alla delar öfverensstämma med
ordalydelsen uti libretton; men denna öfverens-
stämmer i flera hänseenden ej med -sig sjelf och
medgifver flera versioner, hvilket troligen eger sin
grund i de många olika former ämnet måst ge-
nomgå, innan det erhöll sin nuvarande. Ofvan-
stående åsigter delas för öfrigt i det väsendtliga
af åtskilliga utmärktare musikaliska skriftställare