kan Frankrike således finna eh sann bundsförvandt? Der, hvarest samma känslor komma hjertat att klappa, som hos er; der, hvarest elt folk 1:fver, fritt som Frankrikes, och i åtnjutning af motsvarande samhällsrättigheter. Väl är det sannt, att gammal afund råder emellan England och Frankrike: att stora svårigheter förekomma vid vårt förbund: att skilda intressen söndra oss; men hvilket förbund var ej behäftadt med svårigheter? — Månne Frankrike ej har sitt förbund med Österrike, i ett annat århundrade, att tacka för sin flottas återupprättande? Men tron j väl att Frankrike ej hade många svårigheter att besegra, många delade åsigter att beklaga, på den tiden det var Osterrikes bundsförvandt? Något förbund, jag upprepar det, är icke möjligt utan sådant. Nå väl! Jag tror det har varit möjligt att upprätthålla förbundet med England genom att besegra de oundvikliga svårigheterna, och utan att uppoffra hvad ett folk alltid ångrar att hafva uppoffrat. Jag är, t. ex., öfvertygad om att vi ej behöft åt detta förbund uppoffra vårt goda förstånd med Förenta Staterna. Jag vet alltförväl, att jag här stöter på djupt delade meningar; men då jag yttrar mig deröfver öppet, anser jag mig uppfylla en rättskaffens medborgares pligt. Jag häpnar öfver mitt fåidernesland, när jag i denna församling hör förkunnas sådana statsmannagrundsatser som de följande: Ni har stött er med England, och ni kan ej återförsona er med de makter i norden, som förstört Krakaus frihet. Ni har stött :r med England: så mycket bättre; ty England är vår eviga rivall — Ett sådant språk har förts här! Det vore således afsöndringen som skulle för framtiden utgöra den rätta politiken! Huru? Att systematiskt säga oss att man vill stå allena! Jag tillstår att en dylik statsmanna-åsigt är för mig ofattlig. Man har äfven yttrat, att förbundet är nyttigt ibland, och skadligt vid andra tillfällen: att det kan vara nyttigt med en minister och skadligt med en annan. Jag bekänner att denna politik är en sälisam politik, i mina ögon; den består i att säga åt ett land: när edra tories råda, är jag er vän; när edra whigs komma till styret, är jag det icke. (Riktigt! Riktigt!) — Efter hvad jag förstår, så är denna politik förolämpande. (Nya bifallstecken.) — För min del, så anser jag ett förbund under toryväldet godt; jag tror ait lord Aberdeen och m:r Peel hysa upphöjda åsigter, ädla tänkesätt, och att ett förbund med dem ej kan vara ofruktbart. Jag, som genom mina egna åsigter icke ledes till sympati för toryismen, skulle dock fela mot sanningen, om jag sade att ett förbund under toryväldet vore omöjligt; men att säga oss att det icke är möjligt utan under detta välde, är det ej att förråda alltför sällsamma sympatier? (Bifall från venstra sidan.) Nej, man äger ej att förkunna någon förkärlek; och den som man här hört förkunnas är så mycket besynnerligare, som den yttrat sig under särdeles egna omständigheter. J veten alla, M. H., hvad som nyligen inträffat i England; j veten att det är från torypartiet, som ett bedröfligt bifall gifvit sig luft, till hela Europas förvåning, ett bifall åt tilldragelserna i Krakau. Men, — säger man — whigs hafva bedragi, förolämpat Frankrike! — Hvem säger det? Ni! — När vi, år 4840, begärde att ni måtte ha ett grand minne, och icke förhasta er med återinträdet i europeiska öfverenskommelserna: icke biträda traktaterna om sunden (Bosforen och D-rdanellerna), då lyssnade ni icke härtill, utan undertecknade dessa traktater, tillsammans med whigs. Och nu, sex år sednare, ordar ni om 4840 års händelser! Ni borde ha kommit ihåg dem sex månader efter deras inträffande. Sex månader efteråt herrskade lugn i verlden: men nu påkallar verldens politiska skick, mer än någonsin, de begge rikenas samdrägt. (Lifligt bifall.) Och dock, sex månader efter 1840 års händelser hade ni förgälit dem; nu, under den närvarande ställningen i Schweiz, Italien, Polen, skul!e förbundet med England, om man finge tro på er, vara ett skadligt förbund! I hvilket ögonblick yttras väl en sådan tro? I det, då Krakau går under! Ni förutsågo det icke; det tror jag nog. Men huru kunde ni vara derhän fjettrade af en annan tanka, att ej en enda af edra blickar varseblef Krakaus faror? Hela verlden visste det; blott ni hade icke förutsett det. Hvarföre? Derföre att man sagt er att meningen ei vore Krakaus införlifvande med Österrike. Man hade sagt er så! Ni trodde att man hade sagt er det! (Långvarig munterhet till venster och i venstra centern.) När whies sade er. att de icke påyrkade nå