ig, i sällskap med nyssbemälte sina tjenare, ut till andtgården. Dit ankomne, och under förberedelerna till det föregifna oangenäma besöket, började n af drängarne gräl med Seldener, hvilket inom sort slutades så, att den ene af dem med något tillhygge (man säger en stör) bakifrån krossade hans hufvud så, att han genast död störtade till jorden, hvarefter de släpade liketin i en lada och dolde det under halmen. Återkomne, tillfrågades de af hushållerskan, hvart deras husbonde tagit vägen, och gåfvo då till svar, att han nog komme; men då hela natten förflöt, utan att Seldener afhördes, fattade hushållerskan misstankar och begaf sig om morgonen, åtföljd af folk, helt tidigt ut för att söka honom. Också utvisade snart en mängd blod platsen, hvarest mordet blifvit föröfvadt, äfvensom man derifrån lätt spårade sig fram till stället, der liket blifvit undandoldt. Misstankarne föllo genast på drängarne, som också kort derefter häktades och afbida nu på Warbergs fästning vidare ransakning: -Seldener lärer i lifstiden hafva varit af ett mycket häftigt och svårt lynne. Hela berättelsen om det tillämnade inbrottet var en dikt, med hvilken drängarne ville locka honom ut på landet, för att der i tysthet och under nattens mörker kunna blodigt hämnas de oförrätter, som deaf honom ansågo sig:hafva lidit. De, som för flere år tillbaka känna Seldener, torde mycket väl minnas hans då ådagalagda ovärdiga uppförande mot sin gamle far, hyvilken han genom en bränvinsadyokat läti bysätta för en af den gamle mannen utgifven skuldsedel; och de torde äfven i det.nu på honom föröfvade gräsliga mordet vilja se en N mesis divina, en den gudomliga rättvisans hämnande hard. (G. å. H. 0: S. T.)