nan filantrop, af godt hjerta, denna sista, ljufva
illusion. Rutersvärd beslöt ändtligen att an-
mäla förhållandet för brudgummen och begaf
sig å väg, för att uppsöka honom. Lejonhjsrta
var just, i ett af sidorummen, invecklad i en
diskussion, som tycktes ådagalägga, att han icke
utan vissa husliga insigter inträdt i det äkta
ståndet: Talet hade nemligen fallit på ost,
jemte rätta sättet för dess förvaring och nju-
tande, hvilket ämne gifvit brudgummen anled-
ning att afligga elt lysande prof på sina insig-
ter 1 gastronomien, Alltså; mina herrar!, slu-
tade han sin lika långa som grundliga afhand-
lmg, äga vialt, såsom hufvudarter af ypper-
lig-ost, erkänna Englands Stilton;, Lombardiets
Strachiho, Schweitz Gruycre, osten från Lim-
burg och från Brie, hvartill vi med någon na-
tionalstolthet kunna lägga vår småländska Prest-
ost.
I detsamma inträdde, Rutersvärd och hvi-
skade Lejonhjerta-i örat:
Om jag icke mycket misstar mig, har Wer-
ner föresatt sig, att valsa ibjel din hustru. Jag
skulle längesedan ha, äfven med risk af en
duell, satt benet. för honom, om jag icke fruk-
tat att han kunde draga din grefvinna med sig
i fallet. Och du vet, huru illa ibland fruntim-
mer falla under dylika omständigheter.,
Då Lejonhbjerta, åtföljd af Rutersvärd, in-
trädde i danssalen, hvilade den unga bruden,
Vill utseendet liflös, på en i hast inskjuten ligg-
soffa. En ström af blod hade banat sig väg
rån hbennes läppar och nästan genomdränkt
den brudliga: slöjan... Men ännu lekte ett, lecn-
de kring munnens hvita rosor, och hennes ögon