nan filantrop, af godt hjerta, denna sista, ljufva illusion. Rutersvärd beslöt ändtligen att anmäla förhållandet för brudgummen och begaf sig å väg, för att uppsöka honom. Lejonhjsrta var just, i ett af sidorummen, invecklad i en diskussion, som tycktes ådagalägga, att han icke utan vissa husliga insigter inträdt i det äkta ståndet: Talet hade nemligen fallit på ost, jemte rätta sättet för dess förvaring och njutande, hvilket ämne gifvit brudgummen anledning att afligga elt lysande prof på sina insigter 1 gastronomien, Alltså; mina herrar!, slutade han sin lika långa som grundliga afhandlmg, äga vialt, såsom hufvudarter af ypperlig-ost, erkänna Englands Stilton;, Lombardiets Strachiho, Schweitz Gruycre, osten från Limburg och från Brie, hvartill vi med någon nationalstolthet kunna lägga vår småländska Prestost. I detsamma inträdde, Rutersvärd och hviskade Lejonhjerta-i örat: Om jag icke mycket misstar mig, har Werner föresatt sig, att valsa ibjel din hustru. Jag skulle längesedan ha, äfven med risk af en duell, satt benet. för honom, om jag icke fruktat att han kunde draga din grefvinna med sig i fallet. Och du vet, huru illa ibland fruntimmer falla under dylika omständigheter., Då Lejonhbjerta, åtföljd af Rutersvärd, inträdde i danssalen, hvilade den unga bruden, Vill utseendet liflös, på en i hast inskjuten liggsoffa. En ström af blod hade banat sig väg rån hbennes läppar och nästan genomdränkt den brudliga: slöjan... Men ännu lekte ett, lecnde kring munnens hvita rosor, och hennes ögon