snart nog underkasta dessa åtgärder det allmänn:
vettets och menniskokänslans kontroH, desto nödvän
digare, som ingen lagstiftning i verlden kan hindr:
embetsmän att bära sig dumt åt, emedan en lag
måste förut bestämma, hvaremot den allmänna opi
nionen rättar sin dom efter förekommande anled
ningar. En massa barn, gubbar, fånar och sjuklin
gar, som nu sitta i fängelse såsom för allmänna sä
kerheten vådliga personer, komma troligen alt i dei
händelsen vistas på fri fot, upptagas i tjenst elle
komma in på fattighusen och sjokvårdsanstalterna
ji stället att kastas i fängelserna. Om j mennisko
känslan kan göra det, skall penningintresset slutliger
lära oss hvad som är klokt — och :det som är klok
är här vid lag, såsom nästan alltid, också rättvist.
EEE r———EEE
— Den seire, som hrr Braun och Heintzc
nyligen gåfvo i Brunkebergs Casino, var, ehuru
anspråkslös, icke dessmindre Tätt underhållande
Hr Heintze, en ung man, som lärer gjort mu
siken till sitt vite genus, uppträdde såsom pia-
nist och kompositör för sitt instrument med er
;Sonata Fantasia, hvaraf :han gaf de 3 först:
;satserna. Kompositionen tillkännagaf väl jus
icke någon öfverlägsen genialitet, någon till hö-
gre grad utbildad förmåga i formbehanälingen
men visade dock att fört. eger en kiflig och
rörlig fantasi och ej är utan uppfinringsgåfva
Att döma efter denna komposition bör hr H
med: tiden kunna blifva en ganska gotl tonsät-
tare. Äfven som pianist förtjenar ihr H. lof
ord; hans spel, som redan uppnått en ej obe-
tydlig färdighet, eger förg och uttryck, och :
sinom tid skall den säkra smaken, det fullstän-
digare väldet öfver instrumentet utan tvifve
icke heller uteblifva. — Hr Braur, hvilker
uppträdde som flöjtist, är egentligen blott di
lettant, men har doök förvärfvat :sig en rät!
vacker talang på sitt instrument: uti 2:ne va-
riationspjeser, hvaraf den ena var-eget arbete
lät:han höra ett redan temligen färdigt och
nyanseradt föredrag, och slutligen :utförde båda
konsertgifvarne tillsamman en vacker duett för
piano och flöjt af Kuhblau, som :bos åhörarnc
fann rättvist bifall. — Af en manskör hörde
man br O. Lindblads svackra sång Liten fågel
en Kanon af Eisenhoöfer samt dessutom 2:ne kö-
rer af hr Jahnke. Blard de sistnämnde syntes
oss Ständchen bäst lyckad; den:andra: Sjö-
mannen,, var mera liflig och vann äerföre mera
bifall, sehuru dess formella hållning här och de:
syntes -oss något vacklande. —För öfrigt gä
ma ouvertyrerna till Bon Juan -samt en kon-
sert-ouvertyr af Romberg, båda arrangerade ::
septett. — Soireen var temligen ibesökt, och
auditoriet tycktes finna sig rätt ibelåtet med
sin afton.
— :Hr Mankells musiksliska föreläsningar tyc-
kas börja vinna uti allmäshetens: uppmärksam-
het, i samma mån de öfvergifva forntidens ovissa
skuggor för att närma sig sednare stiders be-
stämdare -dagrar. Uti sin tredje föreläsning (sist-
lidne thersdag) fortsatte :hr Mankell-sin afhand-
ling om tenkonstens tillstånd inom den äldsta
kristna kyrkan, hvarvid han äfven omnämnde
kyrkofäderne, och bland dem fästade -synnerlig
uppmärksamhet vid Ambrosius såsom kyrko-
musikens stamfader. Bland dennes förtjenster
om tonkonsien förekom ock, :att han varit den
förste, som infört kyrkotonarterna. Äfven om-
talades påfven Gregorii I reform af kyrkosån-
gen, som skedåe ett par århundraden -sednare
E 6:te seklet), .och härefter begaf hr M. sig till
det gamla Germanien, dess Bruder och Bar-
der, hvilka han likaledes skildrade. Setlan äf-
vea Carl den Steres förtjenster :om tonkonsten
blifvit belyste, sjöngos ett par melodier, hvar-
ibland den ene wappgifves vara författad af
nämnde monark, ech derpå öfvergiek föreläsa-
ren till de andliga skådespelen (mysterier) un-.
der medeltiden, sarmat narr- och åspefester Mm.
n. Härefter ordade föreläsaren om orgeln och:
less småningom skeerde förbättrande, samt omj
le första harmoniska försöken, hvarvid förekom:
len egna omständigheten, att följder af terzer,
nen ej af qvinter voro förbjudna. Om not-
kriflens uppkomst och gradvisa utveckling fö
ekom nu en rätt. intressant afhandling, so
följdes af prof från åtskilliga tidehvarf på för-
öken i denna konst. Vi hade endast önskat
tt hr Mankell utvecklat detta ämne mera sy-
tematiskt, i stället för att framlyfia enskilda
niressan!a momenter deraf, såsom nu skedde;
lock förmoda vi att tiden icke tillät detta. Hr
1. övergick nu till Trubadurernas period och
risade den romantiskt poetiska andan ila gaya
ciencia, samt anmärkte, att den redan hos tru-
adurernas efterfölare — minnessångarne —
örjad2 förlora sig, och änau mera hos det
erpå följande mästersångareskrået. De truba-
urvisor, som nu sjöngos, röjde nästan alla nå-
ot eget och frimmand, som tycktes antyda
n hög ålder; men d:t hndrade ej det inne-
oende behaget att bana sig väg till vår kän-
a; och ännu mera gäller detta om åtskilliga
redeltidsfolkvisor frin södra Tyskland, hvilka
ed sin barnsligt naiva enfald ofta förena en
beskriflig skönhet. Bland dessa nimna vii
ynnerhet Tscksägelse för fred) och Vallfärds-
ingen, hvilka sjöngos i fyrstämmig kör, och
ycktes väcka allmänt deltagande, Örfverhufvud
ka
q