snart nog underkasta dessa åtgärder det allmänn: vettets och menniskokänslans kontroH, desto nödvän digare, som ingen lagstiftning i verlden kan hindr: embetsmän att bära sig dumt åt, emedan en lag måste förut bestämma, hvaremot den allmänna opi nionen rättar sin dom efter förekommande anled ningar. En massa barn, gubbar, fånar och sjuklin gar, som nu sitta i fängelse såsom för allmänna sä kerheten vådliga personer, komma troligen alt i dei händelsen vistas på fri fot, upptagas i tjenst elle komma in på fattighusen och sjokvårdsanstalterna ji stället att kastas i fängelserna. Om j mennisko känslan kan göra det, skall penningintresset slutliger lära oss hvad som är klokt — och :det som är klok är här vid lag, såsom nästan alltid, också rättvist. EEE r———EEE — Den seire, som hrr Braun och Heintzc nyligen gåfvo i Brunkebergs Casino, var, ehuru anspråkslös, icke dessmindre Tätt underhållande Hr Heintze, en ung man, som lärer gjort mu siken till sitt vite genus, uppträdde såsom pianist och kompositör för sitt instrument med er ;Sonata Fantasia, hvaraf :han gaf de 3 först: ;satserna. Kompositionen tillkännagaf väl jus icke någon öfverlägsen genialitet, någon till högre grad utbildad förmåga i formbehanälingen men visade dock att fört. eger en kiflig och rörlig fantasi och ej är utan uppfinringsgåfva Att döma efter denna komposition bör hr H med: tiden kunna blifva en ganska gotl tonsättare. Äfven som pianist förtjenar ihr H. lof ord; hans spel, som redan uppnått en ej obetydlig färdighet, eger förg och uttryck, och : sinom tid skall den säkra smaken, det fullständigare väldet öfver instrumentet utan tvifve icke heller uteblifva. — Hr Braur, hvilker uppträdde som flöjtist, är egentligen blott di lettant, men har doök förvärfvat :sig en rät! vacker talang på sitt instrument: uti 2:ne variationspjeser, hvaraf den ena var-eget arbete lät:han höra ett redan temligen färdigt och nyanseradt föredrag, och slutligen :utförde båda konsertgifvarne tillsamman en vacker duett för piano och flöjt af Kuhblau, som :bos åhörarnc fann rättvist bifall. — Af en manskör hörde man br O. Lindblads svackra sång Liten fågel en Kanon af Eisenhoöfer samt dessutom 2:ne körer af hr Jahnke. Blard de sistnämnde syntes oss Ständchen bäst lyckad; den:andra: Sjömannen,, var mera liflig och vann äerföre mera bifall, sehuru dess formella hållning här och de: syntes -oss något vacklande. —För öfrigt gä ma ouvertyrerna till Bon Juan -samt en konsert-ouvertyr af Romberg, båda arrangerade :: septett. — Soireen var temligen ibesökt, och auditoriet tycktes finna sig rätt ibelåtet med sin afton. — :Hr Mankells musiksliska föreläsningar tyckas börja vinna uti allmäshetens: uppmärksamhet, i samma mån de öfvergifva forntidens ovissa skuggor för att närma sig sednare stiders bestämdare -dagrar. Uti sin tredje föreläsning (sistlidne thersdag) fortsatte :hr Mankell-sin afhandling om tenkonstens tillstånd inom den äldsta kristna kyrkan, hvarvid han äfven omnämnde kyrkofäderne, och bland dem fästade -synnerlig uppmärksamhet vid Ambrosius såsom kyrkomusikens stamfader. Bland dennes förtjenster om tonkonsien förekom ock, :att han varit den förste, som infört kyrkotonarterna. Äfven omtalades påfven Gregorii I reform af kyrkosången, som skedåe ett par århundraden -sednare E 6:te seklet), .och härefter begaf hr M. sig till det gamla Germanien, dess Bruder och Barder, hvilka han likaledes skildrade. Setlan äfvea Carl den Steres förtjenster :om tonkonsten blifvit belyste, sjöngos ett par melodier, hvaribland den ene wappgifves vara författad af nämnde monark, ech derpå öfvergiek föreläsaren till de andliga skådespelen (mysterier) un-. der medeltiden, sarmat narroch åspefester Mm. n. Härefter ordade föreläsaren om orgeln och: less småningom skeerde förbättrande, samt omj le första harmoniska försöken, hvarvid förekom: len egna omständigheten, att följder af terzer, nen ej af qvinter voro förbjudna. Om notkriflens uppkomst och gradvisa utveckling fö ekom nu en rätt. intressant afhandling, so följdes af prof från åtskilliga tidehvarf på föröken i denna konst. Vi hade endast önskat tt hr Mankell utvecklat detta ämne mera sytematiskt, i stället för att framlyfia enskilda niressan!a momenter deraf, såsom nu skedde; lock förmoda vi att tiden icke tillät detta. Hr 1. övergick nu till Trubadurernas period och risade den romantiskt poetiska andan ila gaya ciencia, samt anmärkte, att den redan hos truadurernas efterfölare — minnessångarne — örjad2 förlora sig, och änau mera hos det erpå följande mästersångareskrået. De trubaurvisor, som nu sjöngos, röjde nästan alla nåot eget och frimmand, som tycktes antyda n hög ålder; men d:t hndrade ej det inneoende behaget att bana sig väg till vår käna; och ännu mera gäller detta om åtskilliga redeltidsfolkvisor frin södra Tyskland, hvilka ed sin barnsligt naiva enfald ofta förena en beskriflig skönhet. Bland dessa nimna vii ynnerhet Tscksägelse för fred) och Vallfärdsingen, hvilka sjöngos i fyrstämmig kör, och ycktes väcka allmänt deltagande, Örfverhufvud ka q