emellan hakans frodiga, dubbla veck. Men, dett oaktadt, var hans välmående yttre endast el ganska svag representant af hans lysande, pe kuniära välmåga. Hans stånghamrar skickad sina mäktiga echon kring både Wermlands Norrlands och Gestriklands skogar. Hans mas ugnar öppnade sina eldsvalg ända vid gränser af pol-cirkeln. Hans jern, med den stolta, väl beryktade vågstämpeln X. K. W., gungade ef terlängtadt ända till Algeriets, till Södra Ame. rikas stränder. Och kanske var det hufvud sakligen med hänseende till denna öfvervigt p: vågen, hvilken Werners jern delade med Brenni som så mången föriänksam moders lorgnett pröfvande, hvilade på den tjugutvå-årige bruks patrönens ännu fulikomligt skrynklösa drag och med nöje utanpå fracken tyckte sig spår de yppiga konturerna af hans mäktiga plånbok Men låg det tjugo grader köld i den hels ningsblick, som Werner af värdinnan på ställe fick emottaga, steg det jungfruliga, varma blo det fröken Marie Louise förrädiskt ända til hårfästet, och brann högt på de täcka kinder na, då hon med en sirlig nigning helsade sit hjertas furste, den lycklige, som egde konunga dömet af hennes första, blyga kärlek. g Ett temligen tvunget samtal blef inledt Werner, som ännu hvårken förvärfvat del djerfbet eller den förställning, som lång verlds vana skänker, underhöll det för sin del gansk: knapphändigt, medan hans blickar allt emellanåt skenade öfver till det hörn af rummet der fröken Marie Louise, uppstigande från forte. pianot, tagit plats. Med sin ålders naturlig: skygghet, i medvetande af sin oförmåga att e låta den ringaste af sina känslor återskimra rodnaden på sina kinder, vågade hon ej alltfö mycket närmar sig strålarne af den klart ski nande karcel, som lyste de begge damerna vit deras sömnad. Dessutom klappade hennes hjert: ännu helt oroligt; det had: icke på långt nä! bunnit lugna sig efter den glada öfverrasknin