kännen den gamla fabeln om Proteus. Han antog
sina tusen skepnader: än var han en flammande
eld, än ett vilddjur, hvad vet jag allt?.. - Fån
gad i sina egna garn, blef han sedermera åter en
gud, han gaf då sina råd och sina orakler.
Ni torde för öfrigt erinra er, att hr D., i samma
stund vi af honom väntade romanen Quarante
Cinqu, reste till Spanien och till Algeriet, i det
han lemnade sitt fådernesland utsatt för den dubbla
saknaden af bröd och hans snillefoster (skratt). Han
föregaf väl att. det var en beskickning; men alla
veta huru dylika beskickningar erhållas, och att ett
långt större antal sökas än erbjudas (skratt). Hvad
skulle väl hr D. göra i Algeriet? Ar det väl sant,
hvad man påstått, att hr ministern för allmänna
undervisningsverken uppdragit honom att skrifva
romaner för att göra Afrikanska kolonien populär?
(Allmänt skratt.) Mina herrar, man bör återföra
parterne till förnuftet, till sanningen. Hr D. be-
klagade sig öfver oförrätter från vår sida... kallar
han sanning oförrätt? Genom att längre sväfva i
inbillningens verld, anser man sig höjd öfver denna
verldens lagar. Man fattas af svindeln, man sätter
sig öfver ett gifvet löfte, man trotsar de heligaste
förbindelser. Lyckligtvis måste alla namn inför detta
skrank böja sig under rättvisans spira; och j skolen
lära hr Dumas att för framtiden respektera de öf-
verenskommelser han ingått, och hvilka han aldrig
bordt förgäta. Hvad oss beträffar, så hafyve vi al-
drig antastat hans rättskaffenhet; vi hafve ej velat
trampa den ridderliga dygdens blomma, som dagens
ädlingar, medtäflare- med forntidens, nu söka åter-
upplifva (allmänt skratt).
Jag framhärdar i mina påståenden.
Hr Alexander Dumas frågar sakta: Får jag härpå
lemna några ord till svar?
Ordföranden: Ja, ni har ordet.
Hr Dumas: Mine herrar, jag har kontraktet för
mina ögon, och att åberopa detsamma blir mitt bä-
sta svar. Domstolen skall deraf inhemta, att tiden
för arbetets aflemnande kunde lämpas efter en öm-
sesidig öfverenskommelse, och. att jag ej kunde till-
förbindas att förr än i Juli månad lemna de fem
volymer man fordrar af mig. På den tid, då jag
författade grefvinnan Monsoreau, hvilken man till-
vitar mig att hafva lemnat ark för ark, hade jag,
hvilket man ej torde förgäta, fem följetonger under
arbete; och jag tycker verkligen att man bordt
tacka mig för det jag medhunnit allt detta.
Mina herrar motparter yttra att jag, på min för-
tjusande villa S:t Germain i fyra månader lagt ar-
marna i kors, ifrån Augusti, ända till Oktober.
Ja visserligen, under det jag utarbetade åtta voly-
mer af Balsamo, af hvilken den sista utkom åtta
dagar innan jag afreste till Spanien. Jag lät vid
samma tid repetera Shakspcare och Dumas på-
stod man... Det är väl sannt att detta skedde -på
mina lediga stunder; och för öfrigt äro dessa tids-
fördrif ej så utom konstens område, att personer,
som äro till hälften artister, böra förebrå mig dem.
För öfrigt kunde de väl också vara tillåtna för mig,
för mig, som på två och en half månader aflemnade
det antal rader ni vet.
Beträffande min resa till Spanien, hej mina her-
rar, jag har aldrig sökt detta uppdrag, jag var t.
o. m. okunnig om att jag skulle komma att begifva
mig dit... det var endast så, att hertigen af Mont-
pensier, som hyser någon välvilja för mig, förde
till mig samma språk som hans bror, hvilken ytt-
rat: Kom till Versailles, hr Dumas, ni och hr
Hugo; det är af mycken vigt att ni äro tillstädes
vid den minnesfest, som anställes till firandet af vår
nationalära.
Hr Salvandy. bad mig infinna mig hos sig: Kan
ni företa en resa till Spanien och Algeriet? -Det
faller sig alldeles förträfligt, svarade jag, ty min
helsa lider, och jag behöfver komma bort. — Ni
skall bege er till Spanien, återtog ministern, ni
skall öfvervara brölloppshögtidligheterna ... ni skall
fara till Algeriet, det skönaste land i verlden, ett
land, isynnerhet för våra deputerade alldeles obe-
kant, dessa deputerade, Hvilka hvarje dag firma sig
föranlåtna att orda derom, men som ingenting veta
och som hafva det aldrastörsta behof att bli upply-
sta i dessa vigtiga frågor. En så populär, en så frukt-
sam, en så originell talang (det är ministern, som
så uttrycker sig), måste bibringa dem kännedom
om Algeriet (löje).
Jag for således till Spanien och var så att säga
en bjuden gäst, helst jag var den enda fransman
som vann tillträde inom den slutna bröllopskretsen.
Det var då jag erhöll kommendörsbandet af Carl
HE:s orden, hvilket gafs, ej åt författaren, men åt
personen, åt mig, (med handen på bröstet) Alexan-
der Dumas Davy, markis de la Pailletterie och en
vän af hertigen af- Montpensier (blandad sensation).
Efter slutade bröllopsceremonier begaf jag mig
till Tunis. Den tunesiske fursten var då i Paris;
men oaktadt hans frånvaro blef jag på det mest
lysande sätt emottagen, såsom Frankrikes sändebud,
af hans bror, andre mannen i riket; han är väl nä-
stan en vilde men ändå en mycket älskvärd man,
som här på mitt bröst fäste Nischan-ordens kraschan.
Denna resa var i den mån för mig litterär, att jag
der samlade dokumenter af den mest sällsamma be-
skaffenhet och jag tillbjuder mig att inom fyra da-
gar inför domstolens skrank framlägga en volym hel
och hållen skrifven af min hand.
För att öfverföra mig till Tunis hade regeringen
sma