kännen den gamla fabeln om Proteus. Han antog sina tusen skepnader: än var han en flammande eld, än ett vilddjur, hvad vet jag allt?.. Fån gad i sina egna garn, blef han sedermera åter en gud, han gaf då sina råd och sina orakler. Ni torde för öfrigt erinra er, att hr D., i samma stund vi af honom väntade romanen Quarante Cinqu, reste till Spanien och till Algeriet, i det han lemnade sitt fådernesland utsatt för den dubbla saknaden af bröd och hans snillefoster (skratt). Han föregaf väl att. det var en beskickning; men alla veta huru dylika beskickningar erhållas, och att ett långt större antal sökas än erbjudas (skratt). Hvad skulle väl hr D. göra i Algeriet? Ar det väl sant, hvad man påstått, att hr ministern för allmänna undervisningsverken uppdragit honom att skrifva romaner för att göra Afrikanska kolonien populär? (Allmänt skratt.) Mina herrar, man bör återföra parterne till förnuftet, till sanningen. Hr D. beklagade sig öfver oförrätter från vår sida... kallar han sanning oförrätt? Genom att längre sväfva i inbillningens verld, anser man sig höjd öfver denna verldens lagar. Man fattas af svindeln, man sätter sig öfver ett gifvet löfte, man trotsar de heligaste förbindelser. Lyckligtvis måste alla namn inför detta skrank böja sig under rättvisans spira; och j skolen lära hr Dumas att för framtiden respektera de öfverenskommelser han ingått, och hvilka han aldrig bordt förgäta. Hvad oss beträffar, så hafyve vi aldrig antastat hans rättskaffenhet; vi hafve ej velat trampa den ridderliga dygdens blomma, som dagens ädlingar, medtäflaremed forntidens, nu söka återupplifva (allmänt skratt). Jag framhärdar i mina påståenden. Hr Alexander Dumas frågar sakta: Får jag härpå lemna några ord till svar? Ordföranden: Ja, ni har ordet. Hr Dumas: Mine herrar, jag har kontraktet för mina ögon, och att åberopa detsamma blir mitt bästa svar. Domstolen skall deraf inhemta, att tiden för arbetets aflemnande kunde lämpas efter en ömsesidig öfverenskommelse, och. att jag ej kunde tillförbindas att förr än i Juli månad lemna de fem volymer man fordrar af mig. På den tid, då jag författade grefvinnan Monsoreau, hvilken man tillvitar mig att hafva lemnat ark för ark, hade jag, hvilket man ej torde förgäta, fem följetonger under arbete; och jag tycker verkligen att man bordt tacka mig för det jag medhunnit allt detta. Mina herrar motparter yttra att jag, på min förtjusande villa S:t Germain i fyra månader lagt armarna i kors, ifrån Augusti, ända till Oktober. Ja visserligen, under det jag utarbetade åtta volymer af Balsamo, af hvilken den sista utkom åtta dagar innan jag afreste till Spanien. Jag lät vid samma tid repetera Shakspcare och Dumas påstod man... Det är väl sannt att detta skedde -på mina lediga stunder; och för öfrigt äro dessa tidsfördrif ej så utom konstens område, att personer, som äro till hälften artister, böra förebrå mig dem. För öfrigt kunde de väl också vara tillåtna för mig, för mig, som på två och en half månader aflemnade det antal rader ni vet. Beträffande min resa till Spanien, hej mina herrar, jag har aldrig sökt detta uppdrag, jag var t. o. m. okunnig om att jag skulle komma att begifva mig dit... det var endast så, att hertigen af Montpensier, som hyser någon välvilja för mig, förde till mig samma språk som hans bror, hvilken yttrat: Kom till Versailles, hr Dumas, ni och hr Hugo; det är af mycken vigt att ni äro tillstädes vid den minnesfest, som anställes till firandet af vår nationalära. Hr Salvandy. bad mig infinna mig hos sig: Kan ni företa en resa till Spanien och Algeriet? -Det faller sig alldeles förträfligt, svarade jag, ty min helsa lider, och jag behöfver komma bort. — Ni skall bege er till Spanien, återtog ministern, ni skall öfvervara brölloppshögtidligheterna ... ni skall fara till Algeriet, det skönaste land i verlden, ett land, isynnerhet för våra deputerade alldeles obekant, dessa deputerade, Hvilka hvarje dag firma sig föranlåtna att orda derom, men som ingenting veta och som hafva det aldrastörsta behof att bli upplysta i dessa vigtiga frågor. En så populär, en så fruktsam, en så originell talang (det är ministern, som så uttrycker sig), måste bibringa dem kännedom om Algeriet (löje). Jag for således till Spanien och var så att säga en bjuden gäst, helst jag var den enda fransman som vann tillträde inom den slutna bröllopskretsen. Det var då jag erhöll kommendörsbandet af Carl HE:s orden, hvilket gafs, ej åt författaren, men åt personen, åt mig, (med handen på bröstet) Alexander Dumas Davy, markis de la Pailletterie och en vän af hertigen afMontpensier (blandad sensation). Efter slutade bröllopsceremonier begaf jag mig till Tunis. Den tunesiske fursten var då i Paris; men oaktadt hans frånvaro blef jag på det mest lysande sätt emottagen, såsom Frankrikes sändebud, af hans bror, andre mannen i riket; han är väl nästan en vilde men ändå en mycket älskvärd man, som här på mitt bröst fäste Nischan-ordens kraschan. Denna resa var i den mån för mig litterär, att jag der samlade dokumenter af den mest sällsamma beskaffenhet och jag tillbjuder mig att inom fyra dagar inför domstolens skrank framlägga en volym hel och hållen skrifven af min hand. För att öfverföra mig till Tunis hade regeringen sma