vecklades i olyckliga krig, och Frankrikes fi
nancers förstörda skick, som 80 år derefter be
redde revolutionen, grundlades bland annat ge
nom Ludvigs många krig, af hvilka det span-
ska successionskriget var det minst nödvändiga
Om politiken är sådan. att den icke lede:
till nationers fromma, så adlas icke densamm:
genom sina anor eller dess traditionella egen
skap. Ludvig den XIV:s politik tillhör en för-
gången tig föråldrad och urmodig, liksom sam
ma tids smak och ideter, och måste sakna sym-
pati i det medelst genomgripande revolutionei
nyfödda Frankrike. Och berodde väl detta land:
ära af ett giftermål emellan tvänne unga furst-
liga personer, bedrifvet på ett nog lömskt sät!
och advokatoriskt försvaradt? Ack! Frankrike
har en större och dyrbarare ära att åberopas
och upprätthålla. Icke var det under Bour-
boners auspicier, som franska örnarne slogo ned
öfver det häpnade Europa och föreskreivo det
lagar. Ej heller var det emedan Ludvig Filip
var af Bourbonsk härkomst, som han vid den
sista revolutionen uppsattes på franska tronen,
utan oaktadt han var af samma blod med den
fördrifna regentstammen. Det var för de verk-
kHga egenskaper man visste honom öga; det var
för de demokratiska tänkesätt man trodde ho-
nom hysa, och kanske något för emblemerna,
Pparaplyn och den gråa hatten. Ej kan Frank-
rike under dess nuvarande, genom så många
blodiga hvälfningar vunna sambhällsskick, vara
bundet att förfäkta och upprätthålla politiska
systemer, tillkomna under en slösaktig, sedes-
lös och med skefva åsigter behäftad tid, och
bestämda af en autokrat, hvars begrepp om sitt
förhållande till det folk, han styrde, bäst af-
speglas i det bekanta uttrycket: VEtat cest
moi. Det hörde ock till denne s. k. store Lud-
Vvigs politik, alt förfölja de talrika industriösa
protestanterna bland sina undersåtare medelst
Jandsförvisningar och de grymma dragonnader-
na. Månne protestanten hr Guizot ville upp-
lifva denna politik, som också är traditionel
och kostade, om ieke Ludvig, så mycket mera
dess rike oerhörda förluser? — Men om nu
fransmännens konung, icke af egennyttiga af-
sigter, utan blott för principen oeh traktat-
mässigt yrkat en Bourbon till det ifrågasatte
äktenskapet, likgiltigt af hvilket hus inom d.n-
na ätt, nå hvarföre icke då föreslå hertigen af
Bourdeaux, såsom tillhörande den äldsta gre-
nen, innan denne hunnit göra val af annan ge-
mål? Det hade varit ett slags ädelmod och
den minsta ersättning han kunnat lemna den
prins, han beröfvat franska thronen.
Axel Oxenstjerna skref till sin son: Du kan
ej föreställa dig huru lätt det är att styra sta-
ter. Det var en man med förstånd och kraft.
Han föraktade sådana barnsligheter, som nu
med så mycket allvar sysselsatt engelska och
franska kabinetterna, under det maktpåliggande
europeiska frågor -förbiseits eller lösligt be-
handlats. Med sitt fäåderneslands sanna ära och
fördel, med ett stert mål — reformationens be-
stånd — i sigte, gick han i sin konungslige
väns, den store guldkonungens, spår och sam-
manböll, under de mest hotande svårigheter,
den protestantiska ligan, och, i spetsen för den,
utförde ting, som väcka efterverldens beundran;
Det var stort. Vår tids störste statsmän der-
emot förvandla de lumpnaste frågor till vigtiga
tvistefrågor och inveckla dem så, alt de ej för-
må reda dem. Kurirer, notväxlingar, förkla-
ringar, tal hafva följt på hvarandra, Man bor-
de trott, att något stort skulle födas. Men se
— berget födde en råtta, och verlden blef stor-
ligen bedragen. Den märkliga statskuppen var
att oförhappadt bädda en brudsäng åt en liten
spånsk infantinna och åt en dito fransk prins.
Den som öfverlefvat Napoleons och Nelsons ti-
dehvarf tycker sig förflyttad till Lillipytternas
verld. De värda ministrarnes på båda sidor
om Kanalen offentliga uppgifter äro i en punkt j
rakt emot hvarannan stridande. Hr Guizot på-
står, att lord Palmerston den 49 Februari för-
lidet år sätt prins Leopold af Sachsen-Coburg
främst bland kandidaterna til drottning Isabel-
las hand, oeh lord Russel har i parlamentet
yttrat, att engelska regeringen. aldrig önskat
att den Coburgske prinsen med Englands un-
derstöd skulle begära den omtvistade handen:
Hvem har rätt? Endera har sagt en osanning.
Men lemnom dessa politiska ömkligheter, dem
tvenne stora nationers styrelser ej ansett un-
der deras vVärdigbet att göra väsen af, och
görom ett språng till det beklagansvärda Polen.
Fristaten Kraksus tillintetgörelse vär det ford-
na konungariket Polens sista pust. Denna stats
sjelfständighet var väl i sjelfva verket blott på
papperet; tack vare de trenne skyddsmakternas
— en hånande ironi låg i denna benämning —
sätt att skydda. Mccn Krakau var dock ännu
en skugga af ett fordom mäktigt och i häfderna
namnkunnigt rike, hvars härar en gång frälsade
den tyska kejsarstaden från att stormas och
plundras af de segrande Ottomanerna. Till be-
löning derför har Österrike. varit en af styck-
mästarne vid slagten och sluteligen uppslukat
den sista qvarlefvan af en ädel, men olycklig
nation. De svepskäl, som dertill blifvit anförda,
äro för svaga att dåra äfven enfalden. Skulle
ej trenne mäktiga stater med stående härar till
ett: gränslöst antal, och; hvad angår: bibehållan-
det af hvarderas-andel i rötvet, i fullkomlig öf-
verensstämmelse, förmå undertrycka en omogen
insurrektion? Någon verklig nödvändighet var
AL
An fr it I