Varney kastade sig upp på en annan af de
sadlade hbästarne.
Jag också måste till Southampton — ylt-
rade han. Den stackars unga ladyn! Jag mi-
ste förbereda er herre, hin är just på väg der-
ifrån och hit.
Knappt hade han talat ut, förr än stallgår-
dens stenliggning gnistrade under hästhofvarne
och Varney sträckte af igenom porten.
Medan han flög igenom parken, flögo nidin-
gens tunkar hastigare, in hästen — de flögo
från fruktan tll hopp, från boöpp till trygghet.
Förutsatt att spejaren lefde, tlilis han fått om-
tala sin saga — sammanhängande, otrolig, som
den måste förefalla — hvem skulle tro den?
Huru lätt att möta den ena sagan med den
andra! — Karlen nödgades ju tillstå, att han
döljt s:g bakom tapeten; men hvad kunde af-
sigten vara med en sådan tillflykt? Ilvad an-
nat än alt passa på och stjäla, under den all-
männa förvirringen i huset? Upptäckt af ma-
dam Dalibard, hade han satt ihop sin usla sann-
saga. Man skulle yrka på en liköpprning; men
då den icke kunde lemna något spår efter gift,
så skulle just den vederlägga beskyllningen.
Spionen kunde för öfrigt ej lefva dygnet om;
han bar ju döden inom sig; han påskyndade
den genom skakningen vid sin ridt, och sjelfva
verkan af detta gift var ju vansinnighet. Hans
saga skulle på sin höjd anses som alstret af en
feberyrsel,
Imedlertid vore det alltid försigtigast att följa
honom i spåren, för att hejda honom. Varneys
sporrar höggo således allt mer och mer djupt
in i hästens blödande sidor; och i skenfart ila-
de det förtviflade kreaturet fort. Han hade
snart portvaktarens grindstuga bakom sig — en
vagn med två hästar flög emot och förbi ho-
nom; han hörde ej, att en röst derifrån ropade
Varneyl — han såg ej John Ardworths för-
undrade uppsyn. Framlutad öfver den fladd-
rande hästmanen, var han blind och döf för
allt omkring sig. Den ena milstolpen halkade
förbi; den andra; den tredje. Hal! Nu ser han!
-- Vildbrådet, som han jagar, ilar framför ho-
nom; han skönjer det tydligt deruppe på åsen;
häst och ryttare, hsstande ej mindre, än han