utdrifna torpare i Irland, — framställer Eng-
land, på sir Thomas Mores tid, och är af hans
eger hand. — Ville man anse den öfverdrif-
ven, derföre att den träffas i ett slags roman,
så har man andra berättelser, af embetsmän,
hvari t. ex. uppgifves att i hvart grefskap fin-
nas 2 till 300 menniskor, som lefva af tjufnad,
som stryka omkring att stjäla får och boskap:
så att ingen landtman är trygg och ingen vakt-
hållning tillräcklig. På en enda dag hängdes
ej mindre än 70,000 i hela England. — Från
slutet af 47:e århundradet har man en motsva-
rande skildring öfver ställningen i Skottland:
Den dag i dag ärv — heter det — finnas i
Skottland 200,000 menniskor, som tigga från
dörr till dörr, oberäknadt det stora antal hus-
håll, som med knapphet bispringas genom kyrko-
bäckenen, eller nödgas lefva på så usel föda,
att de derföre hemsökas af allehanda sjukdo-
mar. De utgöra en förskräcklig börda för ett
så fattigt land; och fastän deras antal var förr
kanhända dubbelt emot nu, så ha i alla ti-
der funnits ibland dessa landstrykare omkring
100,006,; hvilka lefvat utan aktning för hvar-
ken Guds eller mensklig lag, eller naturens;
emedan fadern omgås i blodskam med dottern,
sonen med modren, och brodren med systern.
Ingen embetsmyndighet kan upptäcka eller un-
dersöka huru en del af dessa uslingar dö, eller
om de någonsin blifvit döpta. Många mord
hafva försports ibland dem; och de utgöra ej
blott en outsäglig plåga för de fattiga arrenda-
torerna, hvilka af dem förolämpas, i fall de ej
utdela bröd eller annan föda till kanske 40 dy-
lika menniskor hvar dag; de begå äfven rån
hos fattigt folk, som bor afsides från grannar.
När god årsvext inträffar, mötas tusentals i
bergsbygden, hvarest de frossa och rumla om
tillsammans, flera dygn; och vid marknader,
landtbröllop, begrafningar och andra dylika of-
fentliga tillfällen, träffar man dem alltid, män,
qvinnor och barn, ständigt druckna, svärjande,
hädande och i slagsmål — Sådant var till-
ståndet i det nu så nyktra, hyfsade och gud-
aktiga Skottland, vid slutet af sjuttonde århun-
dradet. Kan man väl påstå, när man läser detta,
att lagar och statsinrättningar sakna inflytande
på ett folks lynne och välstånd: att ett folk,
hos hvilket rof och mord varit hemmastadda,
icke kan blifva ordentligt, hyfsadt och sedligt?
Vi skulle, efter min tanka, vara ovärdiga vår
ställning såsom ledamöter af parlamentet, om
vi öfverläto oss-åt förtviflan med hänseende till
Irland. Öfver landets fruktbarhet finnes icke
något tvifvel; den har till och med utgjort en
anledning till förundran hos resande af alla na-
tioner. Ej heller har man skäl att betvifta in-
vånarnes arbetsförmåga och flit. Samme man,
som stryker sysslolös ömkring i bergen i Tip-
perary eller Kerry, sedan hans potatistäppa upp-
tagit hans omsorg för några få dagar, och hans
arbetslön och priset för hans sålda gris satt
honom i tillfälle att betala sitt arrende, har
kanske en bror i Liverpool, Glasgow eller Lon-
don, som i sitt anletes svett äflas från morgon
till qväll, fullt ut så raskt, som de starkaste
och flitigaste arbetare i England eller Skott-
land. Fel och brister hafva funnits i Irland;
det skulle vara lyckligt för oss, om vi kunde
lägga en grund till deras afhjelpande. Det
skulle blifva lyckligt för Irländarne sjelfva, om
de toge till sin lefnadsregel det bekanta: Hjelp
dig sjelf; så hjelperdig Gud!, ty då skulle-de
finna att äfven olyckan varit dem till gagn.
SES 03
FOO ROBN
De i dag på f. m. ankomna utländska poster
medförde tidningar från Paris och London af d.
3 samt från Hamburg af d. 9 dennes.
PORTUGAL.
Vid återlagandet af Coimbra her man funnit
cen öfverenskommelse som träffats mellan sep-
tembristerna och miguelisterna. Den är redan
daterad den 6 Maj 1846, således före Minho-
revolutionen. Vilkoren voro: att drottningens
namn icke vidare skulle nämnas i någon skrift,
som utgår från. revolutionspartiet; de begge par-
tierna skulle aldrig bekriga hvarandra; efter
stridens slut skulle hvart och ett af dem full-
följa sin bana. De konstituerande Cortes skulle
EEE EEE