sen af den hand, som knuffat henne, och ba!
kände härvid en hastig sveda, som om hon rif
vit honom med naglarne. Detta uppretade ho
nom blott till ytterligare ansträngningar, ocl
han lyckades ändtligen att lösgöra sig ifrån hen
nes tag; hon släppte efter, under det henne
läppar drogo sig till ett triumferande hånlöje
Sparkande henne undan från tröskeln, der hor
låg i vägen, ilade Beck ut, och försvann. Har
tänkte icke på att dröja i detta Pelopiderna:
hem, detta menniskoslagteri, för alt angilv:
mördarne i deras kula. Att fly: att tröffa sir
herre: att-varna och värna honom — dess:
voro de enda tankar, som korsade sig i han
förvirrade hjerna,
Fyra eller fem minuter hade gått förbi, un-
der hvilka Lucretia, till hälften förlamad, til
hälften tanklös, låg qvar På golfmatitan; 1y o-
beräknadt skakningen af fallet, så döfvades hen-
nes underbara själs- och kroppsstyrka ännv
mera genom den verkan, som en dylik brott-
ning måste utöfva på svaga nerver, förut an-
gripna af ett nyss begånget missdåd och aj
ångsten för ett lagligt tilltal, så naturlig vid der
öfverhängande faran för en upptäckt. — Då in-
trädde Varney.
Spasmerna ha gifvit efter — sade han med
ihålig stämma, innan kan ännu mirkt alt den
ban tilltalade låg framför hans fötter. — Mer
ljudet af Varneys steg, Varneys röst, hade re-
dan återväckt Lucretia Mll full sans och til
klar öfversigt af faran. Hon uppreste sig
fastän mödosamt, och berättade brådskande hyadc
som händt.
Fly — flyl — sade hon, när hon slutat
FIy, för att hejda honom, undandölja honom
i några få timmar blott. Håll honom stum så
länge allenast — för det öfriga har jag sjell
dragit försorg! — Hon pekade på ringen.
Varney stadnade ej qvar att höra någonting
vidare; han hastade ut och till stallet. Hans
klokhet sade honom genast, alt Beck ärnade
berätta silt äfventyr någonstädes. .
Stalldrängeny — så lydde stallbetjeningens
upplysningar — yred nyss bort; han talade ic-
ke ett ord em hvart han ärnade sig, men han
tycktes taga vägen åt Southampton till.