blott till 44,600,000. Jemnföras dessa förhål-
landen, så befinnas 3 jordbruksarbetare i Ir-
land och 2 i England, på samma omfång od-
lad jord. Deremot afkastar Englands jord mer
än 4 gånger så mycket som Irlands. Dags-
verket betalas den inländske arbetaren med 6
pences (24 sk. rgs) til 4 sh. (4 rdr rgs); och
i medeltal med 8, pence; arbetarens vecko-
förtjenst, året om, är omkring 2 sb. till 2,
sh. Häraf kan äfven den som eger nödig ar-
betskraft, - omöjligen aflägga hvad som behöfs
till lifsuppehälle under sjukdom, tillfällig ar-
betsbrist, ålderdomens kraftlöshet, eller enkans
och de faderlösa barnens underhåll om man-
nen faller ifrån. Största delen är otillräckligt
försedd med de vanligaste lefnadsbehof. Deras
boningar äro usla kyffen, hvarest hela hushål-
let sofver tillsammans på halm, eller på bara
jordgolfvet, stundom med ett lakan att hölja
öfver sig, stundom utan. Deras föda utgöres
vanligen af potatis; men ibland är tillgången
derpå så ringa, att de nödgas inskränka sig till
ett knappt mål om dagen. Hungern tvingar
dem stundom att lifnära sig med vilda vexan-
de örter. Någon gång kunna de förskaffa sig
en sill, eller litet mjölk; men kött smaka de
aldrig, utom vid jul, påsk och pingst. En del
söker i England arbete vid skördetiden, andra
genomstryka Irland för samma ändamål. Hu-
strur och barn nödgas ofta gå omkring och
tigga; de göra det ovilligt och blygas dervid,
och vandra i dylika ärenden vanligen långt
hemifrån, till orter der de icke äro kända.
Tiggeriet är den ålderstignes och bräckliges
enda tillflykt, när barn och fränder sakna me-
del att lifnära dem. Hela skaror drifvas der-
till ibland, och kännedomen, att det är nöden
som jagar dem omkring, leder till tänklösa all-
mosor, hvilket åter uppmuntrar lättja, förställ-
ning och brottsliga tilltag.
Denna skildring — anmärkte lord Russel —
framstälier Irland under vanliga förhållanden,
då landet äger hvad man jemförelsevis kan
kalla öfverflöd; man föreställer sig då lätt hvad
som måste inträffa under hungersnöd. I år
har eländet stigit till en höjd, som tilläfven-
tyrs saknar exempel, emedan den gjort nära 8
millioner menniskor till svältande tiggare. Hun-
gersnöden liknar den som? omtalas i 43:e år-
hundradet, men förflyttad till det 49:e.
Lordens förslag till nödens afhbjelpande och
Irlands förkofran voro desamma som markis
Landsdown framställde; dock skilde han sig i
en och annan biomständighet derifrån. Sålun-
da ville han fördela den reklamerande årsjor-
den i lotter mellan 25 och 30 acres, och an-
tingen sälja dessa omedelbart, eller bortarren-
dera dem .på bestämdt antal år, för att sälja
dem sedan; och han väntade att enstor mängd
menniskor, som förut drifvits till förtviflan,
skulle på detta sätt blifva burgna, samt att en
klass små jordegare skulle härigenom uppkom-
ma, flitiga och oberoende, en oskattbar klass
för Irland. Han befarade icke att små jord-
!egendomar skulle der blifva menliga; emedan
erfarenheten redan visade, att i grefskapet Ar-
mayh och i hela Uster, der jordlotterna voro
små, befunnos folket välmående i jemförelse
med Mänster, der förhållandet vore motsatt.
Sedan lorden genomgått de förslag han hade
att framställa, slutade han med att anföra nå-
gra beskrifningar om . andra orter, hvilka be-
runnit sig, under vanliga förnanlanden, 1 samma
belägenhet som Irland, men nu äro ganska väl-
mående. På tillståndet i en sådan trakt träffar
man följande beskrifning, af en samtida för-
fattare: .
Jordbrukarne drifvas från hus och hem ge-
nom svek eller förtryck; eller blifva så för-
tviflade, att de sälja allt, för att sedan vandra
bort, fattiga och eländiga. Män, qvinnor och
barn, enkor och faderlösa — hela hushåll —
drifva omkring utan att finna något tak att luta
sitt hufvud under. Deras husgeråd, af föga
värde i sig sjelf, nödgas de slumpa bort för
nästan ingenting; och när det ringa, som de
fått derför, är åtgånget: hvad kunna de göra,
utom att tigga; så framt de ej slå sig på att
stjäla, och sluta med att blifva hängda.
Denna sorgliga målning — yttrade lord.
John — palltför lik de många berättelserna om !