mm LD mo mm MMMMMMMMMMM——
utan nytta för er, om ej för mig? Försumma
vi det första tillclet — vid pojkens bestört-
ping cch förtviflan — hvilket annat skall väl
sedan erbjuda sig att göra en så hastig död
förklarlig? — Er son — ni skall snart om-
famna honom som en liggare eller som herre
till Laughton! -
Lucretia reste sig hastigt upp ifrån sin stol
vid dessa ord; hon giek med ens till sin byrå,
låste upp den, tog fram det rysliga skrinet,
öppnade det, gick tullbaka till bordet och satle
sig lugnt framför de:, samt vinkade åt Varney.
att äfven sitta ned. Der lutade sig nu begge för ett
par ögonblick ned, för att skärskåda innehållet;
När valet var gjordt och Varney stoppat gif-
tet i sin ficka, gick han till spiseln och pu-
stade upp den förkolnade brasan till full låga.
Och nu — yttrade han med sitt iskalla
hånlöje — må vi förafskeda dessa nyttiga troa
tjenare; måhända för alltid. Fastän Walter
Ardworth, när ban återställer er son åt er,
kan göra oss beroende af dennes sonliga till-
gifvenhet, och jag derföre kanske har föga att
hoppas af det arf, för hvars betryggande jag
vågat och ännu vågar milt lif, så litar jag ändå
på det välde, som ni aldrig förfelar att vinna
öfver andra. Jag tager alltså för gifvet, alt
när dessa salar en gång tillhöra Vincent Brad-
dell, så skola vi hvarken råka i förlägenhet vi-
dare för mynt, eller komma i behof längre af
denna bleka alkemi. Må derföre vira bragders
stumma vittnen förgås — elementerna, som vi
gjort vår vilja underdåniga! — Intet gift må
vidare träffas i våra gömmor! — Eld, förtär då
dina förtärande barni
Med detsamma hvällde han ut skrinets in-
nehåll i brasan, och stlölte med foten till brän-
derna. En blå flamma blossade upp, sprakande
af otaliga gnistor, och slocknade åter, När
Varney gick tillbaka, för att ställa det tömda
skrinet på bordet, trampade han på någonting
hårdt; han stadnade och tog upp från mattan
den ring, som vi förut omnämnt ibland skri-
nets dystra skatter; den hade fallit ut, när det
öfriga kom i elden, och rullat undan, nästan
ill Lucretias fötter.
pDenne, — fortsatte han — sqvallrar åt-