ren heter, af förlags-lagaren, i vissa fall oundgängigen nödigt. I andra åter, och deribland just vid ernoch messingsbruken, erfordras sådan inteckning i vilkorligen, nemligen om förläggaren så vil (se 44 och Kgl. M:ts nåd. dom d. 8 Mars 1813, angående en förlagsfordran i Gammelbo bruks inventarier och effekter; aftryckt sid. 642 och 643 den s. k. Backmanska lagsamlingen.) Med någon kännedom om sättet och vilkoren för Pbergsbruks och andre sådane verks drifvande i vårt land samt innehållet af derom gällande stadganden, torde det alltså vara temligen påtagligt, dels att en förlagsfordran egentligen är ett förskott och handpennir: :g till årsförnödenheterna och på inköpet af ärstillverkningen; dels att denna fordrans förmån srätt i konkurs, hvad jernoch messingsbruk angår, icke beror af inteckning, utan af egenskapen att utgöra v.rkligt förlag; dels ock sträcker sig till och omfattar all.nas! det som med detta förlag tillverkadt är. Vid sådant förhållande och då manufakturdiskontens rätt velat grundas på ett d. 24 November 1844, och således angående bruksåret 1842 upprättadt för. lagsaftal, samt friherre Wredes och hr Schwans å trenne förlagsreverser af d. 34 Januari 1843 — alltså afseende förlaget och tillverkningen under bruksåret 1843 — så lärer intet tyifvel uppstå derom, att dessa försträckningar allsicke skett på en och samma tillverkning, eller kunna äga laglig förmänsrätt till samma materialier och effekter, än mindre gemensamt till dem, som funnos vid cessionen nästföljande bruksår, d. 43 Jan. 4844. Deremot torde vara mera tvifvel underkastadt om dessa fordringar, någondera, rätteligen må tillerkännas de egenskaper, som fordras för att utgöra vcrklj förlagsskuld, och om de icke vida mera närma sig till beskaffenheten af sådane till bruksidkare eljest utlånade eller lemnade penningar,, hvarom Förl.-ordningens 4 och 144 SS uttryckligen stadga, att de skola som annat lån bevakas och fordras tillbaka,. Åtminstone måste väl, för do 9:ne såsom panter bevakade reverserne, egenskapen af förlagslån hafva upphört, om de än någonsin haft den. Uppenbart äro de ju från hr Weylandt eller dess ordres n gäng af bolaget inlöste, och det förlagslånet således redan då af gäldenären betalt; eljest kunde icke dessa skuldsedlar ännu i denna stund vara bolag ts egendom och hade ej heller kunnat af bolaget som panter till nuvarande innehafvarne utlemnas. Hvarigenom har då det redan betalta lånet å nyo blifvit samma gamla skuld, och dertill bolagets — gäldenärens! — egen förla, sskuld till sig sjvlft, med inteckningssäkerhet i e 2 a materialier och effekter ?!!! Kanhända genom sedlarnes löpande egenskap och s. k. omsättning ? Deremot ber insänd. att få erinra, att någon omsättning icke ägt rum, utan dessa. sedlar ärligt uppgifvits vara af gäldenären i egenskap af pant utlemnade, samt att det här icke är fråga om utmätning före, men om förmånsrätt ef!er inträffad konkurs. Väl kunna således skuldsedeln af den 4 och räkningen för den 30 December 1843 möjligen utgöra nya förlagsfordringar, med förmånsrätt till de materialier och effekter, på hvilka detta nya förlag kan vara i förskott gifvet; men omöjligt synes det ins., att pantsättningen kunnat återupplifva de gamla, betalta lånens giltighet, eller på de sednare skulderne öfverflytta dessa låns förlagsegenskap, förlags rätt, inteckning och förmånsrätt till thet som Med dem tillverkadt varv; — och då insänd. nu i desso ämnen oförställt yttrat sin mening, vill han blot tillägga den önskan, att någon härutinnan mera be: vandrad och kunnig än han, måtte benäget upplysa om de möjligen fast .re grunder, hvarå lagstiftning och lagskipning i dessa delar sig stödja, fullt för vissad, som insänd. är, att af dessa vigtiga frågor grundliga utredning mångfaldigt flere till sitt tim liga väl eller ve bero, än endast Förläggare. ———— LA