ren heter, af förlags-lagaren, i vissa fall oundgäng-
igen nödigt. I andra åter, och deribland just vid
ern- och messingsbruken, erfordras sådan inteck-
ning i vilkorligen, nemligen om förläggaren
så vil (se 44 och Kgl. M:ts nåd. dom d. 8 Mars
1813, angående en förlagsfordran i Gammelbo bruks
inventarier och effekter; aftryckt sid. 642 och 643
den s. k. Backmanska lagsamlingen.)
Med någon kännedom om sättet och vilkoren för
Pbergsbruks och andre sådane verks drifvande i vårt
land samt innehållet af derom gällande stadganden,
torde det alltså vara temligen påtagligt, dels att en
förlagsfordran egentligen är ett förskott och hand-
pennir: :g till årsförnödenheterna och på inköpet af
ärstillverkningen; dels att denna fordrans förmån s-
rätt i konkurs, hvad jern- och messingsbruk angår,
icke beror af inteckning, utan af egenskapen att
utgöra v.rkligt förlag; dels ock sträcker sig till
och omfattar all.nas! det som med detta förlag till-
verkadt är.
Vid sådant förhållande och då manufakturdiskon-
tens rätt velat grundas på ett d. 24 November 1844,
och således angående bruksåret 1842 upprättadt för.
lagsaftal, samt friherre Wredes och hr Schwans å
trenne förlagsreverser af d. 34 Januari 1843 — alltså
afseende förlaget och tillverkningen under bruksåret
1843 — så lärer intet tyifvel uppstå derom, att dessa
försträckningar allsicke skett på en och samma till-
verkning, eller kunna äga laglig förmänsrätt till
samma materialier och effekter, än mindre gemen-
samt till dem, som funnos vid cessionen nästföljan-
de bruksår, d. 43 Jan. 4844.
Deremot torde vara mera tvifvel underkastadt om
dessa fordringar, någondera, rätteligen må tillerkän-
nas de egenskaper, som fordras för att utgöra vcrk-
lj förlagsskuld, och om de icke vida mera närma
sig till beskaffenheten af sådane till bruksidkare
eljest utlånade eller lemnade penningar,, hvarom
Förl.-ordningens 4 och 144 SS uttryckligen stadga,
att de skola som annat lån bevakas och fordras
tillbaka,. Åtminstone måste väl, för do 9:ne såsom
panter bevakade reverserne, egenskapen af förlags-
lån hafva upphört, om de än någonsin haft den.
Uppenbart äro de ju från hr Weylandt eller dess
ordres n gäng af bolaget inlöste, och det förlags-
lånet således redan då af gäldenären betalt; eljest
kunde icke dessa skuldsedlar ännu i denna stund
vara bolag ts egendom och hade ej heller kunnat
af bolaget som panter till nuvarande innehafvarne
utlemnas. Hvarigenom har då det redan betalta lå-
net å nyo blifvit samma gamla skuld, och dertill
bolagets — gäldenärens! — egen förla, sskuld till
sig sjvlft, med inteckningssäkerhet i e 2 a materia-
lier och effekter ?!!! Kanhända genom sedlarnes lö-
pande egenskap och s. k. omsättning ? Deremot
ber insänd. att få erinra, att någon omsättning icke
ägt rum, utan dessa. sedlar ärligt uppgifvits vara af
gäldenären i egenskap af pant utlemnade, samt att
det här icke är fråga om utmätning före, men om
förmånsrätt ef!er inträffad konkurs.
Väl kunna således skuldsedeln af den 4 och räk-
ningen för den 30 December 1843 möjligen utgöra
nya förlagsfordringar, med förmånsrätt till de ma-
terialier och effekter, på hvilka detta nya förlag kan
vara i förskott gifvet; men omöjligt synes det ins.,
att pantsättningen kunnat återupplifva de gamla,
betalta lånens giltighet, eller på de sednare skul-
derne öfverflytta dessa låns förlagsegenskap, förlags
rätt, inteckning och förmånsrätt till thet som Med
dem tillverkadt varv; — och då insänd. nu i desso
ämnen oförställt yttrat sin mening, vill han blot
tillägga den önskan, att någon härutinnan mera be:
vandrad och kunnig än han, måtte benäget upplysa
om de möjligen fast .re grunder, hvarå lagstiftning
och lagskipning i dessa delar sig stödja, fullt för
vissad, som insänd. är, att af dessa vigtiga frågor
grundliga utredning mångfaldigt flere till sitt tim
liga väl eller ve bero, än endast
Förläggare.
———— LA