Lemna mig! sade Helena, bleknande, och
tryckte hårdare hans hand. Arma barn, hon
kände instinktmessigt att hans närvaro skydda-
de och värnade henne.
Men blott en dag, på sin höjd. Min gamle
lärare, om hvilken vi så ofta talat, är på väg
till England — kanske redan i London. Har
har några fördomar emot din tant — hen är
sträf och rätt fram i sitt sätt att vara. Det
är nödvändigt att jag får tala vid honom innan
han kommer hit — du vet hur grannlyckt din
stolta tant är — jag måste bereda honom på
detta möte med henne — du förstår ?,
Hviika fördomar emot min tant? Känner
han henne också ? frågade Helena; och, om en
sådan känsla, som misstanka, någonsin kunde
inrymmas i detta öppna, oskyldiga sinne, stör-
des och oroades kon verkligen nu af dennz
känsla för den sträfva anförvandten, hvars ar-
mar aldrig omfamnat henne — hvars läppar al-
drig talat om det förflutna — hvars I-fnad va
en förseglad bok.
Han känner henne icke, derföre gör han
henne orätt i sina tankar. Någon gammal hi-
storia om en ungdomsförvillelse — om hennes
onkels missnöje — hvad gör det nu? sade Per-
cival, hvars grannlagenbet skydde att yppa nå-
got, som ga en ofördelaktig tanke om tanten
och således kunnat såra Helera. Imedlertid
skall du vara försigtig, min älskade — du skall
icke gå ut i denna fuktiga luft, utan hilla dig
inne och roa dig, ljufva drömmerska om fram-
tiden, med att uppgöra förslag till förskönande
af dessa gamla gemak, när de och deras ovär-
dige ägare en gång äro dina. Gud välsigne dig!
— Gud bevare dig, Helena!
Han steg upp, och med denna kärlekens fina
ridderlighet, som uppmanade honom till dess
större grannlagenhet, ju mindre sträng uppsig-
ten öfver den älskade var, afstod han ifrån den
afskedskyss, hvartill deras förbindelser el est
berättigade honom och hvarefter hans läppar
längtade. Men då han dröjde fattades Helenas
hjerta af en oemotståndlig rörelse. Mekani-kt
öppnade hon sina armar, och hennes hufvud
sjönk emot hens skuldra. Så stodo de några
ögonblick i stum omfamning, och en engel skulle!