Lemna mig! sade Helena, bleknande, och tryckte hårdare hans hand. Arma barn, hon kände instinktmessigt att hans närvaro skyddade och värnade henne. Men blott en dag, på sin höjd. Min gamle lärare, om hvilken vi så ofta talat, är på väg till England — kanske redan i London. Har har några fördomar emot din tant — hen är sträf och rätt fram i sitt sätt att vara. Det är nödvändigt att jag får tala vid honom innan han kommer hit — du vet hur grannlyckt din stolta tant är — jag måste bereda honom på detta möte med henne — du förstår ?, Hviika fördomar emot min tant? Känner han henne också ? frågade Helena; och, om en sådan känsla, som misstanka, någonsin kunde inrymmas i detta öppna, oskyldiga sinne, stördes och oroades kon verkligen nu af dennz känsla för den sträfva anförvandten, hvars armar aldrig omfamnat henne — hvars läppar aldrig talat om det förflutna — hvars I-fnad va en förseglad bok. Han känner henne icke, derföre gör han henne orätt i sina tankar. Någon gammal historia om en ungdomsförvillelse — om hennes onkels missnöje — hvad gör det nu? sade Percival, hvars grannlagenbet skydde att yppa något, som ga en ofördelaktig tanke om tanten och således kunnat såra Helera. Imedlertid skall du vara försigtig, min älskade — du skall icke gå ut i denna fuktiga luft, utan hilla dig inne och roa dig, ljufva drömmerska om framtiden, med att uppgöra förslag till förskönande af dessa gamla gemak, när de och deras ovärdige ägare en gång äro dina. Gud välsigne dig! — Gud bevare dig, Helena! Han steg upp, och med denna kärlekens fina ridderlighet, som uppmanade honom till dess större grannlagenhet, ju mindre sträng uppsigten öfver den älskade var, afstod han ifrån den afskedskyss, hvartill deras förbindelser el est berättigade honom och hvarefter hans läppar längtade. Men då han dröjde fattades Helenas hjerta af en oemotståndlig rörelse. Mekani-kt öppnade hon sina armar, och hennes hufvud sjönk emot hens skuldra. Så stodo de några ögonblick i stum omfamning, och en engel skulle!