lapp, för hvilken dess förtjusning brinner och dess högmod yfvas. Naturvetenskapens framsteg ha länge utom oss gifvit architekten undervisning. Då der tiviliserade menniskan beror hela sitt lif ige nom-af bostaden, och då denna åter så full ständigt aspeglar hennes bildning, att den an tager uttryck till och med af hennes lynne; så var det naturligt att huset skulle ofelbart och snart visa frukten af tidens fortgående upplysning och insigter. England, Frankrike och Tyskland lemna stora prof derpå. Architektei gifvas der. Men huru är det väl här, i Sveriges hufvudstad? Är det intri igen eller bandeln, eller hvad är det här, som den i arkitektens namn klädde bäst vet och utöfvar? Huru skönt han bygger: det önskar ingen se Huru beqvämt: detta ord är obekant. Huru han: förstår sig på byggnadsmaterialier, och huru han begagnar dem: derom svarar ett upplöst murbruk, derom blåst igenom murarna. derom fukt, derom de inneboendes ohälsa, derom -husegarens förluster vid reparationer, hvilka redan börja på den ännu icke färdiga nybyggnaden, men aldrig sluta. Och huru han förstår att beräkna sin byggnadsgrund: deråt har kanske landet skrattat, när öfverintendentsembetet, förbluffadt, mötte nådigt afslag å tillbudet att dränka sig på Carl XIII:s torg. För det national-museum, som skall byggas, är frågan, imedlertid, om byggmästarens vetande, temligen allvarsam. Den är det såsom ekonomisk, skulle man ock icke ömma för hvad konsten och landets anseende förlora i ett underhaltigt monument. Att lemna en half million riksdaler i händerna på personer, hvilka aldrig tröttna vid att visa, det de ingenting förstå, och ingenting uppmärksamma om sjelfva byggnaden, eller dess upprätthållande, dess inrättande för dess ändamål, synes för det fattiga Sverige vara för mycket vågadt. Insändaren anser derföre ytterst vigtigt, alt allt närmare och närmere belysa dessa personers bedröfliga oskicklighet, innan äfven perlan af hvad landet troligen på århundraden förmår gifva i byggnadskonst, bestämdt vidröres af deras olyckshänder. Altså, ehuruväl han redan, genom ådagaläggelse af det sätt, hvarpå akademiens för de fria konsterna egen byggnad nyss blifvit uppförd, gifvit en orubblig grund för den klagan han här förer, undandrager han sig likväl icke att än vidare här bevisa, det den byggnadens gång icke var en tillfällighet, utan just den hvardagliga, den normala, den fortsatta, hvarmed byggnadskonsten i Sverige sänkes allt förderfligare ned i oefterrättlighet, såsom konst, samt ned i okunnighet och vårdslöshet, eller in på andra mörka vägar, såsom ekonomisk angelägenhet. Han skall här lemna det beviset; men att för sådant ändamål genomgå allt hvad som är att anmärka mot det sist förlidna årets allmänna byggnadsarbeten i Stockholm, vore tröttande, kanske också alltför bedröfligt för lisaren, och det skulle gifva artiklarne en större utsträckning än författaren vill. Det må då i alla afseenden vara nog, att vid delta tillfälle lemna bestämda, verkligen bevisande, och nigorlunda sorterade prof på den utomordentligt låga ställning dacsa avhatan visa, då da vittuo på en gång om oförmåga att tänka öfver, frånvaro af sinne för och vård om byggnaden i verkligheten, eller just det, och det enda, hvarom architekturen handlar. .Hvyar och en som vill låna en den ringaste uppmärksamhet åt denna för landet nog vigtiga sak, må sed n kunna på de angina punkterna med egna ögon se förhållandet, för att i hufvud och hjerta väga, om det ännu kan vara möjligt att icke önska ändring i detta tillstånd, eller möjligt att icke hoppas den. Vår lilla rund skola vi, med läsarens benägna tillåtelse, börja med att efterse huru våra stora architekter lyckats med ett arbete, till hvars utförande det icke fordrats mer än de allraförsta, ringaste begreppen i byggnadskonst; men som olyckligtvis dock fordrat, att architekten skulle veta mer än rita, skulle känna något om sältet att lägga stenar tillsammans och att få dem att ligga stilla; med ett ord: