lapp, för hvilken dess förtjusning brinner och
dess högmod yfvas.
Naturvetenskapens framsteg ha länge utom
oss gifvit architekten undervisning. Då der
tiviliserade menniskan beror hela sitt lif ige
nom-af bostaden, och då denna åter så full
ständigt aspeglar hennes bildning, att den an
tager uttryck till och med af hennes lynne; så
var det naturligt att huset skulle ofelbart och
snart visa frukten af tidens fortgående upplys-
ning och insigter. England, Frankrike och
Tyskland lemna stora prof derpå. Architektei
gifvas der.
Men huru är det väl här, i Sveriges hufvud-
stad? Är det intri igen eller bandeln, eller hvad
är det här, som den i arkitektens namn klädde
bäst vet och utöfvar?
Huru skönt han bygger: det önskar ingen se
Huru beqvämt: detta ord är obekant. Huru
han: förstår sig på byggnadsmaterialier, och
huru han begagnar dem: derom svarar ett upp-
löst murbruk, derom blåst igenom murarna.
derom fukt, derom de inneboendes ohälsa, der-
om -husegarens förluster vid reparationer, hvilka
redan börja på den ännu icke färdiga nybygg-
naden, men aldrig sluta. Och huru han förstår
att beräkna sin byggnadsgrund: deråt har kan-
ske landet skrattat, när öfverintendentsembetet,
förbluffadt, mötte nådigt afslag å tillbudet att
dränka sig på Carl XIII:s torg.
För det national-museum, som skall byggas,
är frågan, imedlertid, om byggmästarens vetan-
de, temligen allvarsam. Den är det såsom eko-
nomisk, skulle man ock icke ömma för hvad
konsten och landets anseende förlora i ett un-
derhaltigt monument. Att lemna en half million
riksdaler i händerna på personer, hvilka aldrig
tröttna vid att visa, det de ingenting förstå,
och ingenting uppmärksamma om sjelfva bygg-
naden, eller dess upprätthållande, dess inrät-
tande för dess ändamål, synes för det fattiga
Sverige vara för mycket vågadt.
Insändaren anser derföre ytterst vigtigt, alt
allt närmare och närmere belysa dessa perso-
ners bedröfliga oskicklighet, innan äfven perlan
af hvad landet troligen på århundraden förmår
gifva i byggnadskonst, bestämdt vidröres af de-
ras olyckshänder. Altså, ehuruväl han redan,
genom ådagaläggelse af det sätt, hvarpå akade-
miens för de fria konsterna egen byggnad nyss
blifvit uppförd, gifvit en orubblig grund för
den klagan han här förer, undandrager han sig
likväl icke att än vidare här bevisa, det den
byggnadens gång icke var en tillfällighet, utan
just den hvardagliga, den normala, den fort-
satta, hvarmed byggnadskonsten i Sverige sän-
kes allt förderfligare ned i oefterrättlighet, så-
som konst, samt ned i okunnighet och vårds-
löshet, eller in på andra mörka vägar, såsom
ekonomisk angelägenhet.
Han skall här lemna det beviset; men att
för sådant ändamål genomgå allt hvad som är
att anmärka mot det sist förlidna årets all-
männa byggnadsarbeten i Stockholm, vore tröt-
tande, kanske också alltför bedröfligt för lisa-
ren, och det skulle gifva artiklarne en större
utsträckning än författaren vill. Det må då i
alla afseenden vara nog, att vid delta tillfälle
lemna bestämda, verkligen bevisande, och ni-
gorlunda sorterade prof på den utomordentligt
låga ställning dacsa avhatan visa, då da vittuo
på en gång om oförmåga att tänka öfver, från-
varo af sinne för och vård om byggnaden i
verkligheten, eller just det, och det enda, hvar-
om architekturen handlar.
.Hvyar och en som vill låna en den ringaste
uppmärksamhet åt denna för landet nog vigtiga
sak, må sed n kunna på de angina punkterna
med egna ögon se förhållandet, för att i huf-
vud och hjerta väga, om det ännu kan vara
möjligt att icke önska ändring i detta tillstånd,
eller möjligt att icke hoppas den.
Vår lilla rund skola vi, med läsarens be-
nägna tillåtelse, börja med att efterse huru
våra stora architekter lyckats med ett arbete,
till hvars utförande det icke fordrats mer än
de allraförsta, ringaste begreppen i byggnads-
konst; men som olyckligtvis dock fordrat, att
architekten skulle veta mer än rita, skulle känna
något om sältet att lägga stenar tillsammans
och att få dem att ligga stilla; med ett ord: