A BLANDADE ÄVNEN: — TVENNE EGENDOMLIGA HANDTVERK I Å MERIKA. På Sydamerikas omätliga slätter utmärka sig infödingarnas sinnesorganer af en ovanlig skärpa. Hvarje Gaucho t. ex. igenkänner ibland tusende spår, ett visst djurs, äfven om han också icke sett detta djur på ett helt år; han kan på spåren se om en häst löper fri och vild eller är tämd, om han varit lastad eller ej; men det gifves spårsökare af profession (restreadores), hos hvilka synorganen är utvecklad på ett för oss alldeles obegripligt sätt. Men en rastreador är Äfven i sin hemort en ganska vigtig, aktad, t. o. m. fruktad man, ty ett ord af honom kan rädda eller förderfva brottslingen, som håller sig dold, Hans utsagor utgöra fulla bevis inför underdomarne. Om en stöld blifvit begången nattetid, så uppsöker man först tjufvens spår; huru osäkra och otydliga dessa också äro, efterskickas nu en restreador. Han betraktar dessa, följer dem på vägar och gator, genom häckar och trädgårdar, t. 0. m. öfver murar, och kommer direkte till den person han söker. Der är mannen, säger han. Mer är icke af nöden, för att bevisa brottet, och den upptäckta tjufven vågar icke neka, ty restreadoren är likasom Guds finger, som utpekar den skyldige. Man har också knappt exempel på, att en dylik utpekning varit oriktig. Blifver restreadoren retad genom hinder, eller står hans rykte på spel, så följa de mest öfverraskande resultater, såsom det en gång skedde med en dylik mensklig Fpvrrkomd I Buavnyo Årsrusy vid naran Gotibar, Ilon förföljde en dödsfånge, som flytt. Den olycklige sökte förgäfves rädda sig derigenom, att han uppbjöd hvarje list. Han gick långa sträckor på sjelfva tåspetsarne, sam i floder och gick tillbaka. Vid hvarje ny svårighet utropade Calibar: du undgår mig ändå inte,. Och han hann honom också verkligen. En dylik förföljelse är en verklig jagt, som icke ledes genom lukten, utan hvad märkvärdigare är, genom synen. Den fruktan Calibar ingaf var så stor, att år 1844 politiska fångar icke vågade tänka på flykt, förr än de förmått honom att ställa sig sjuk första dagen. Denne man, hvars rykte verkligen är fabelaktigt i hela argentinska republiken, har i 40 år idkat sitt yrke och lefver nu i Buenos-Åyres, der han åt sina vänner meddelar sin konst. Lika märkvärdiga som restreadorerne äro de s. k. Bagneanos,. Dessa känna hela landet på det nogaste, de mest förborgade ställen på slätter, i skogar och berg. Om vägen, hvarpå han går, är korsad af en annans spår, så vet Bagneanon hvarifrån han kommer och hvart han går. De tusende spår som han på en sträcka af hundra timmars väg kan påträffa, äro honom lika bekanta. Fan känner hemliga vad i floderna; om det i ctt träsk gifves ett -enda ställe hvärpå man kan komma igenom, så är det honom bekant. Till och med nattetid ochi den vildaste öken vet bagneanon huru han skall taga sig fram. Han betraktar träd och örter, och detta är nog för honom; i yttersta nödfall gräfver han upp rötter och tuggar dem, och derpå känner han om han är nära salt eller sött vatten. En bagneano är derföre en oumbärlig person för en befälhafvare öfver en armå, ty han ensam känner landet och kan gifva nödiga underrättelser derom; han kan äfven på 10 timmars distans tillkännage fiendens grannskap, efter de vilda diurens flykt. r fienden i grannskapet, så kan han mycket noga bedöma dess antal åf den massa damm, som uppröres; ja, då bagneanon ser en condor eller örn sväfva i luften långt bort, kan han på dess rörelser se om fågeln vill slå ner i ett öfvergifvet läger, eller omden ger akt på en mängd menniskor, som ligga dolda. Den berömda general Rivera är sjelf den mest berömda bagneano. Uti hela republiken Uruguay ges det knappt ett enda träd, som han icke känner, och det är just denna kunskap som gjort honom till hvad han är. — VERESAM NORDAMERIKANSK LAG EMOT DUELLER. I Missisippi har för några år sedan blifvit förordnadt, att dew som i duell dödar någon, måste betala hans skulder till sista skärfven. Nyligen tilläm-pades denna lag, hvilket -för öfrigt kommer ganska sällan i fråga, emedan bruket att duellera, som förut var så vanligt i staten Missisippi, har nu mera nästan alldeles försvunnit. — Norrköpings tidningar för d. 40 Februari berättar följande mystifikation: Förliden söndagseftermiddag sågos trenne gummor, utstyrda i högtidskläder, trippacaf ifrån norra till östra trakten af staden. De hade blifvit inviterade att öfvervara en al deras bekantas, en fabriksspinnares, vigselakt och voro under sin vandring, i anseende till det ruskiga vädret, särdeles väl ombonade. Med sinnet uppfyldt af det nöje, som väntade dem, och den traktering, som kommit dem att försaka sin kaffekopp ur den egna kokaren, inträdde de uti det för dem uppgifna huset; men aldrig blef en kalasspekulant värre bedragen än våra tre gummor, emedan de der funno hvarken brudgum eller brud och ej ens den ringaste anstalt till en brölloppsfest. De begåfvo sig då till, brudgummens hemvist, men med lika liten framgång. Slutligen. hemkomna, sedan de vandrat staden omkring, funno de, till sin förargelse, att den förmente brudgummen, hvilken de jemt upp manat att gifta sig, dragit dem vid näsan. De småsvuro fu i chorus öfver förrädaren, som narrat