A
BLANDADE ÄVNEN:
— TVENNE EGENDOMLIGA HANDTVERK I Å MERIKA.
På Sydamerikas omätliga slätter utmärka sig infö-
dingarnas sinnesorganer af en ovanlig skärpa. Hvarje
Gaucho t. ex. igenkänner ibland tusende spår, ett
visst djurs, äfven om han också icke sett detta djur
på ett helt år; han kan på spåren se om en häst
löper fri och vild eller är tämd, om han varit la-
stad eller ej; men det gifves spårsökare af profes-
sion (restreadores), hos hvilka synorganen är utvecklad
på ett för oss alldeles obegripligt sätt. Men en
rastreador är Äfven i sin hemort en ganska vigtig,
aktad, t. o. m. fruktad man, ty ett ord af honom
kan rädda eller förderfva brottslingen, som håller
sig dold, Hans utsagor utgöra fulla bevis inför un-
derdomarne. Om en stöld blifvit begången natte-
tid, så uppsöker man först tjufvens spår; huru o-
säkra och otydliga dessa också äro, efterskickas nu
en restreador. Han betraktar dessa, följer dem på
vägar och gator, genom häckar och trädgårdar, t.
0. m. öfver murar, och kommer direkte till den
person han söker. Der är mannen, säger han.
Mer är icke af nöden, för att bevisa brottet, och
den upptäckta tjufven vågar icke neka, ty restrea-
doren är likasom Guds finger, som utpekar den
skyldige. Man har också knappt exempel på, att
en dylik utpekning varit oriktig. Blifver restrea-
doren retad genom hinder, eller står hans rykte på
spel, så följa de mest öfverraskande resultater, så-
som det en gång skedde med en dylik mensklig
Fpvrrkomd I Buavnyo Årsrusy vid naran Gotibar, Ilon
förföljde en dödsfånge, som flytt. Den olycklige
sökte - förgäfves rädda sig derigenom, att han upp-
bjöd hvarje list. Han gick långa sträckor på sjelfva
tåspetsarne, sam i floder och gick tillbaka. Vid
hvarje ny svårighet utropade Calibar: du undgår
mig ändå inte,. Och han hann honom också verk-
ligen. En dylik förföljelse är en verklig jagt, som
icke ledes genom lukten, utan hvad märkvärdigare
är, genom synen. Den fruktan Calibar ingaf var
så stor, att år 1844 politiska fångar icke vågade
tänka på flykt, förr än de förmått honom att ställa
sig sjuk första dagen. Denne man, hvars rykte
verkligen är fabelaktigt i hela argentinska republi-
ken, har i 40 år idkat sitt yrke och lefver nu i
Buenos-Åyres, der han åt sina vänner meddelar sin
konst. Lika märkvärdiga som restreadorerne äro de
s. k. Bagneanos,. Dessa känna hela landet på det
nogaste, de mest förborgade ställen på slätter, i sko-
gar och berg. Om vägen, hvarpå han går, är kor-
sad af en annans spår, så vet Bagneanon hvarifrån
han kommer och hvart han går. De tusende spår
som han på en sträcka af hundra timmars väg kan
påträffa, äro honom lika bekanta. Fan känner
hemliga vad i floderna; om det i ctt träsk gifves
ett -enda ställe hvärpå man kan komma igenom, så
är det honom bekant. Till och med nattetid ochi
den vildaste öken vet bagneanon huru han skall
taga sig fram. Han betraktar träd och örter, och
detta är nog för honom; i yttersta nödfall gräfver
han upp rötter och tuggar dem, och derpå känner
han om han är nära salt eller sött vatten. En bag-
neano är derföre en oumbärlig person för en befäl-
hafvare öfver en armå, ty han ensam känner landet
och kan gifva nödiga underrättelser derom; han
kan äfven på 10 timmars distans tillkännage fien-
dens grannskap, efter de vilda diurens flykt. r
fienden i grannskapet, så kan han mycket noga be-
döma dess antal åf den massa damm, som upprö-
res; ja, då bagneanon ser en condor eller örn sväf-
va i luften långt bort, kan han på dess rörelser se
om fågeln vill slå ner i ett öfvergifvet läger, eller
om- den ger akt på en mängd menniskor, som ligga
dolda. Den berömda general Rivera är sjelf den
mest berömda bagneano. Uti hela republiken Uru-
guay ges det knappt ett enda träd, som han icke
känner, och det är just denna kunskap som gjort
honom till hvad han är.
— VERESAM NORDAMERIKANSK LAG EMOT DUELLER.
I Missisippi har för några år sedan blifvit förord-
nadt, att dew som i duell dödar någon, måste be-
tala hans skulder till sista skärfven. Nyligen tilläm-
-pades denna lag, hvilket -för öfrigt kommer ganska
sällan i fråga, emedan bruket att duellera, som förut
var så vanligt i staten Missisippi, har nu mera nä-
stan alldeles försvunnit.
— Norrköpings tidningar för d. 40 Februari
berättar följande mystifikation: Förliden - söndags-
eftermiddag sågos trenne gummor, utstyrda i hög-
tidskläder, trippacaf ifrån norra till östra trakten af
staden. De hade blifvit inviterade att öfvervara en
al deras bekantas, en fabriksspinnares, vigselakt och
voro under sin vandring, i anseende till det ruskiga
vädret, särdeles väl ombonade. Med sinnet uppfyldt
af det nöje, som väntade dem, och den traktering,
som kommit dem att försaka sin kaffekopp ur den
egna kokaren, inträdde de uti det för dem uppgifna
huset; men aldrig blef en kalasspekulant värre be-
dragen än våra tre gummor, emedan de der funno
hvarken brudgum eller brud och ej ens den ringa-
ste anstalt till en brölloppsfest. De begåfvo sig då
till, brudgummens hemvist, men med lika liten
framgång. Slutligen. hemkomna, sedan de vandrat
staden omkring, funno de, till sin förargelse, att
den förmente brudgummen, hvilken de jemt upp
manat att gifta sig, dragit dem vid näsan. De
småsvuro fu i chorus öfver förrädaren, som narrat