Peg, hvar har du gjort af din barnunge? — för, som ni säger, sir, Peg hade tagit emot ett barn att amma. O, hvad hon bulta på den stackarn! Barnungen, sa hon och skratta, så hon kunnat kikna, åh, den gjorde jag mig a! med under det du satt inne, Bill På hvad sätt då? sa jag. Jo, dt satt en gång en qvinna och tiggde vid St. Polis kyrkogård, och då låtsa jag, att jag såg en bekant på afstånd. Håll barnungen ett ögonblick, sa jag, pustande och flämtande, men jag ränner ifatt min vän der bortal Så tog hon ungen, och jag har aldrig setvn sen; och så var det slut på den historien, Men ska de inte fråga efter birnet, de der som gaf dejet? sa jag. Ah nej, sa Peg, de ha tegat för länge att göra de, och alla pengarna va slut och det sitter åt, om en ska kunna skaffa mat i sin egen mun, i våra dxr, mycket mindre föda andras ungar. Godt, sa jag, hvar håller du till? jag ska tilta in och belsa på Då så hon, att hon bodde någonstans i Lambeth — jag kommer inte presisingen ihåg hvar — cch vi ha gjort månget godt stycke arbete tillsammans. Hvar vistas hon nu? frågade mr. R—s kamrat. Jag vet inte riktigt, men jag kan nog få reda pit, för si nir hustru min dog, för fyra år sen, det blir nu i jul, och lemna mig med en lika hygglig familj, om jag får säga det sjell, som den, hvilken gamle kung Georg gick ispetsen för, med sin guldkrycka, på terassen vid Windsor — båd stora ceh små, ända till dibarnet på armen; för den der bytingen var inte årsgammal, och bade blifvit uppfödd med välling och en droppe bränvin emellanåt, för att göran smal och finhyllt; — de stora, dåm ser ni inte här nu, mr. R—; di ä utomlands din Mr. R— log betydelsefullt. Bill återtog: ;Hvar slöt jag nu? Jo, så var det; när hustru mi dog, behöfde jag någon, som såg efter barnen, och derför2 tog jag Peg hem till oss. Men, herre min Gud! så hon händtera dem! Hon är elak — eller hur, Bob! Bob är en slug pojke, mr. R—, Just som jag