Peg, hvar har du gjort af din barnunge? —
för, som ni säger, sir, Peg hade tagit emot ett
barn att amma. O, hvad hon bulta på den
stackarn! Barnungen, sa hon och skratta, så
hon kunnat kikna, åh, den gjorde jag mig a!
med under det du satt inne, Bill På hvad
sätt då? sa jag. Jo, dt satt en gång en
qvinna och tiggde vid St. Polis kyrkogård, och
då låtsa jag, att jag såg en bekant på afstånd.
Håll barnungen ett ögonblick, sa jag, pustande
och flämtande, men jag ränner ifatt min vän
der bortal Så tog hon ungen, och jag har al-
drig setvn sen; och så var det slut på den hi-
storien, Men ska de inte fråga efter birnet,
de der som gaf dejet? sa jag. Ah nej, sa
Peg, de ha tegat för länge att göra de, och
alla pengarna va slut och det sitter åt, om en
ska kunna skaffa mat i sin egen mun, i våra
dxr, mycket mindre föda andras ungar. Godt,
sa jag, hvar håller du till? jag ska tilta in
och belsa på Då så hon, att hon bodde nå-
gonstans i Lambeth — jag kommer inte pre-
sisingen ihåg hvar — cch vi ha gjort månget
godt stycke arbete tillsammans.
Hvar vistas hon nu? frågade mr. R—s
kamrat.
Jag vet inte riktigt, men jag kan nog få
reda pit, för si nir hustru min dog, för fyra
år sen, det blir nu i jul, och lemna mig med
en lika hygglig familj, om jag får säga det sjell,
som den, hvilken gamle kung Georg gick ispet-
sen för, med sin guldkrycka, på terassen vid
Windsor — båd stora ceh små, ända till di-
barnet på armen; för den der bytingen var
inte årsgammal, och bade blifvit uppfödd med
välling och en droppe bränvin emellanåt, för
att göran smal och finhyllt; — de stora, dåm
ser ni inte här nu, mr. R—; di ä utomlands
din
Mr. R— log betydelsefullt.
Bill återtog: ;Hvar slöt jag nu? Jo, så var
det; när hustru mi dog, behöfde jag någon,
som såg efter barnen, och derför2 tog jag Peg
hem till oss. Men, herre min Gud! så hon
händtera dem! Hon är elak — eller hur, Bob!
Bob är en slug pojke, mr. R—, Just som jag