ra godsen eller i de härader, hvarest den sjelf
egande bondeklassen utgör största antalet.
———— RR —
— Bildningscirkelns sammankomst sistl. sön
dag var besökt af omkring 200 personer (med
lemmarnes antal öfverstiger nu nämnde summa)
— Ett föredrag om nyttan och vwigten af ev
närmare anslutning de olika handtverkeriernc
emellan hölls af åltgesällen Renhult; om Ande
drägten och dess helsovilkor af hr doktor Lied
beck; om Värmet af magister Bahr, lärare vic
technologiska institutet; om de hedniska förfä
drens hemseder och bruk af norske kandidater
Arctander.
Flere vackra sångnummer utfördes af Cirkeln:
sångkör. Ett af konduktören Wåhlin till Cir-
kelns medlemmar framstäldt tillbud att kost
nadsfritt lemna några af dem undervisning :
engelska språket, omfattades med det intressc
att 23 handtverkare dertill antecknade sig.
Flera gåfvor ökade Cirkelns bibliothek, som
för första gången den dagen var tillgängligt inon
den upplåtna lokalen. .
Vid ett föregående sammanträde hade Bild-
ningscirkeln emottagit följande verser, som vi
göre oss ett nöje att införa:
TILL BILDNINGSCIRKELN!
En glädjens härold genom rymden svingar
Och ropar, högt och tydligt: Varde ljus!!!
Och stjernor glittra på hans hvita vingar
Och toner ljuda mildt vid deras sus.
Ett fridens budskap från Allfaders boning,
Han talar ljuft om glömska och försoning
Af hvad den gamla Tiden brutit förr.
Han vänligt närmar like intill like;
Han visar vägen här till ljusets rike
Och låter upp dess slutna himladörr.
Hans namn är Bildning. Från hans öga strömmar
En låga, ljus och renande och klar,
Som skingrar alla vantrons mörka drömmar
Och gör Naturens runskrift uppenbar.
Ty Hon ju skref sin bok på hafvets vågor,
På himlens fäste och i solens lågor,
I sten, i planta, stråle, färg och ton, —
Och äfven uti mödans skumma dalar
Nu Bildningen med högre stämma talar
Om frihet, ära, dygd och religion.
Ja, varde ljus! — Till mörker skaptes ingen
Af Gud, som ljusets ursprungskälla är.
Han danat menskosjälen, danat vingen
Som henne upp till högre rymder bär.
Till mödor skaptes vi, till mörker icke. —
Se, dagens fackla strålar hvart vi blicke,
Så äfven andens ljus ju stråla bör. —
Säg hvarför det då ej af alla njutes,
När hvarje själ som i materien slutes,
Från himlen stammar och till himlen hör.
En sådan tanke vaknat har hos mången.
Behof af ljus har högljudt yttrat sig
Och mödans son blir icke längre fången
I mörkrets böja och på mörkrets stig.
Med vaknad känsla af sitt menskovärde,
Han dygden mer än börden skatta lärde
Och mer än rikdom själens kraft och ljus.
Ehvart han med sitt trägna värf må syfta,
Vill han dock någon gång sin tanke lyfta
På lösta vingar ifrån jordens grus.
Så skriden då, j flitens raske söner,
Emot ert sköna mål med hvar minut!
Allt framåtsträfvande ju säkert kröner
Om ej med ära, dock med frid till slut.
Hon är ej tung det sanna ljusets fackla;
Med henne edra steg ej skola vackla
På pligternas och hederns jemna stråt;
Vid hennes sken j alla skolen lära
Att skatta som sig bör arbetets ärap,
Att frukta lastens ränker och försåt.
Och j, som från en högre ståndpunkt hägnen
Så huldrikt detta Bildningens förbund,
Hell er! — O, hafven tack för hvad j egnen,
För hvarje taladt ord, hvar offrad stund.
Belöning fån j ej; men hvarje like
Som j fört in på Andens ljusa rike
Er helgar visst en tacksamhetens gärd;
Och för allt godt som j på jorden stiften
Välsignelse er följer intill griften
Och bortom den, till sensta efterverld.
Så sänk allt mera dina skira vingar,
O Bildning, gäst från himlens gudasal!
Och slå din gyllne harpa, så hon klingar
Melodiskt ljuft kring både höjd och dal.
Med fridens palmqvist, som du bär i handen,
Du vise vägen för den vilsne anden,
När skönt och klart du tolkar dygdens bud.
Lär oss i ljus och frid på jorden vandra,
Och må vi sedan återse hvarandra
I ljusets rätta fosterland — hos Gud.
Wilhelmina.
ERT RR SAN SSE ESSEN