Dagen förflöt utan någon märklig tilldragelse. Doktorn gjorde sitt besök hos Helena, förändrade något litet i sin ordination, hvilken i hufvudsaken var lika med den londonska läkarens — och yttrade ännu goda förhoppningar. Midt i djupa natten, då hela huset tycktes begrafvet i sömn, smög Beck i strumpfötterna från sitt soefrum; han hade väl inpräglat i sitt minne den väg, han borde taga, stal sig in i sängkammar-korridoren, öppnade tygdörren vid ändan deraf, smög in bakom der och ställde sig der på kar. Ungefär vid. samma timme, som förut, såg han den mörka, töckniga gestalten kemma, denna gång från madame Dalibards eget rum, ingå i Helenas, stanna der föga mer än en minut, åter visa sig och, mörk och tyst som ett framåtskridande moln, försvinna i samma kammare, från hvilken den utgått. Besökets korthet förvånade spejaren. Hvad kunde tanten hafva att säga, som kunde yttras på en så Jiten stund? Men Beck var likväl nöjd med resultatet af sin vaka, och återvände utan allsköns äfventyr till sin bädd. XXIL UPPLYSANDE BREF. Helena Mainwaring till Arevördige Mr. Fielden. Alskade, högtärade vän! — Jag bekom er sista skrifvelse samma morgon, jag lemnade London; och jag kysste med tacksam vördnad de rörande och fromma meningar, uti hvilka ni söker mildra min kinkande och barnsliga melankoli, och uppmuntrar mitt hjerta i dess sträfvan efter frid och hopp. Ja, jag har sannerligen många skäl till tacksamhet emot Försynen, och det är icke det minsta, attden skänkte mig er till ledare i min yra ungdom. Huru ofta, när min svärmande fantasi skapat sig en framtid och sagt: sådant skall mitt hem blifva — huru ofta, fastän jag ej ens för er yppade mina drömmar, har ni icke genom milda, oväntade ord ledt mig in på en säkrare stig och gifvit min själ en högre syftning. Här på jorden må du ej tänka dig en framtid; här i tiden kan du ej bygga dig ett hem!? så hviskade mitt hjerta, då jag lyssnade på er, dess):