Dagen förflöt utan någon märklig tilldragelse.
Doktorn gjorde sitt besök hos Helena, förän-
drade något litet i sin ordination, hvilken i
hufvudsaken var lika med den londonska läka-
rens — och yttrade ännu goda förhoppningar.
Midt i djupa natten, då hela huset tycktes
begrafvet i sömn, smög Beck i strumpfötterna
från sitt soefrum; han hade väl inpräglat i sitt
minne den väg, han borde taga, stal sig in i
sängkammar-korridoren, öppnade tygdörren vid
ändan deraf, smög in bakom der och ställde
sig der på kar. Ungefär vid. samma timme,
som förut, såg han den mörka, töckniga gestal-
ten kemma, denna gång från madame Dalibards
eget rum, ingå i Helenas, stanna der föga mer
än en minut, åter visa sig och, mörk och tyst
som ett framåtskridande moln, försvinna i sam-
ma kammare, från hvilken den utgått.
Besökets korthet förvånade spejaren. Hvad
kunde tanten hafva att säga, som kunde yttras
på en så Jiten stund? Men Beck var likväl
nöjd med resultatet af sin vaka, och återvände
utan allsköns äfventyr till sin bädd.
XXIL
UPPLYSANDE BREF.
Helena Mainwaring till Arevördige Mr. Fielden.
Alskade, högtärade vän! — Jag bekom er
sista skrifvelse samma morgon, jag lemnade
London; och jag kysste med tacksam vördnad
de rörande och fromma meningar, uti hvilka
ni söker mildra min kinkande och barnsliga
melankoli, och uppmuntrar mitt hjerta i dess
sträfvan efter frid och hopp. Ja, jag har san-
nerligen många skäl till tacksamhet emot För-
synen, och det är icke det minsta, attden
skänkte mig er till ledare i min yra ungdom.
Huru ofta, när min svärmande fantasi skapat
sig en framtid och sagt: sådant skall mitt hem
blifva — huru ofta, fastän jag ej ens för er
yppade mina drömmar, har ni icke genom mil-
da, oväntade ord ledt mig in på en säkrare stig
och gifvit min själ en högre syftning. Här på
jorden må du ej tänka dig en framtid; här i
tiden kan du ej bygga dig ett hem!? så hvi-
skade mitt hjerta, då jag lyssnade på er, dess):