LUCRETIA
AF
SIR EDWARD LYTTON BULWER. )
Gernal sade den högväxte främlingen, och
de begge efterspanarne gjorde i vänlig sinnes-
stämning hvarandra sällskap. Men resultatet af
deras efterforskningar var ej särdeles tillfreds-
ställande. Ingen visste, hvarthän mrs. Joplin
tagit vägen, ehuru alla enstimmigt uppgåfvo,
att det var i sällskap med ce: man af dålig ka-
rakter och ostadigt lefnadse 1 hon begifvit sig
bort; alla hade ock en dunk ! hågkomst af bar-
net, och några ville veta, att det haft finare
kläder, än som gerna kunnat vara möjligt, om
det varit mrs. Joplins ext. En gammal gum-
ma påminde sig, att, då hon en gång förebrått
mrs. Joplin någon svår misshandling emot det
stackars barnet, hade hon svarat, att det icke
var hennes eget kött och blod, och att, om
hon icke väntat sig mer, än hon fått, skulle
hon aldrig antagit sig det. Vid jemförelse mel
an de upplysningar, de insamlat på de förra
ställena, de besökt, funno de ett fullkomligt
sammanstämmande omdöme om mrs. Joplins
personliga karakter. I den by, dit deras forsk-
ning först riktades, var hon känd såsom en
aktningsvärd och ordentlig ung qvinna, tillhö-
rande en liten kongregation af stränga dissen-
ters. Hon hade gift sig med en medlem af
sekten och födt honom ett barn, som dödt två
veckor efter födseln. Man såg henne sedan
amma ett annat barn; men ingen visste, hvar-
ifrån detta kommit. Kort derefter dog hennes
man, en timmermansgesäll af godt. namn och
rykte; men till grannarnas förvåning fortfor
mrs. Joplin att lefva lika b qvämt, som förut,
och syntes icke saknasin mans arbetsförtj nst;
ja hon började till ock med, likasom hade en-
) Se Aftonbl, M 1—5353,