LUCRETIA AF SIR EDWARD LYTTON BULWER. ) Gernal sade den högväxte främlingen, och de begge efterspanarne gjorde i vänlig sinnesstämning hvarandra sällskap. Men resultatet af deras efterforskningar var ej särdeles tillfredsställande. Ingen visste, hvarthän mrs. Joplin tagit vägen, ehuru alla enstimmigt uppgåfvo, att det var i sällskap med ce: man af dålig karakter och ostadigt lefnadse 1 hon begifvit sig bort; alla hade ock en dunk ! hågkomst af barnet, och några ville veta, att det haft finare kläder, än som gerna kunnat vara möjligt, om det varit mrs. Joplins ext. En gammal gumma påminde sig, att, då hon en gång förebrått mrs. Joplin någon svår misshandling emot det stackars barnet, hade hon svarat, att det icke var hennes eget kött och blod, och att, om hon icke väntat sig mer, än hon fått, skulle hon aldrig antagit sig det. Vid jemförelse mel an de upplysningar, de insamlat på de förra ställena, de besökt, funno de ett fullkomligt sammanstämmande omdöme om mrs. Joplins personliga karakter. I den by, dit deras forskning först riktades, var hon känd såsom en aktningsvärd och ordentlig ung qvinna, tillhörande en liten kongregation af stränga dissenters. Hon hade gift sig med en medlem af sekten och födt honom ett barn, som dödt två veckor efter födseln. Man såg henne sedan amma ett annat barn; men ingen visste, hvarifrån detta kommit. Kort derefter dog hennes man, en timmermansgesäll af godt. namn och rykte; men till grannarnas förvåning fortfor mrs. Joplin att lefva lika b qvämt, som förut, och syntes icke saknasin mans arbetsförtj nst; ja hon började till ock med, likasom hade en) Se Aftonbl, M 1—5353,