dess frestare! — Biott den lefver cbecmit ad
som i alla skiften bibehller denna kinsla fö
mensklicheten, i hvilken Guds ande lefver ocl
andas! Träd ut i verlden, 0 konst! — tri
fram till de oskyldiga, de brottsliga — til! de
visa och de enfaldiga! — träd fram såsom
Odets lugna stämma! — tala om sjelfva de
godas osäkerhet på jorden! — framstll syner
af den lidande dygden, den hänförande genon
dödsskuggornas portar! — visa de dunkla up
penbarelser, som frmskymta i de gamles tra:
gedi! — huru ofullkomlig menniskans bestöm
melse är, huru outvecklad den gudomliga ritt-
visan, om Antigone evigt sofver i klippans
sköt och Oedipus för evigt försinner i furier-
nas lund! Här på jorden är källan gömd un-
der en stor sten och djupets yta frusen! Men
i höjden lefver Han, som kan bndar sjus!jer-
nornas milda makt och lösa Orions band,. Van-
dra med Odet öfver bryggan, deh han försvin-
ner i landet bortom svalget! Se; den Evize
äskar evighet för sina skapade varelsers fort-
skridande och ådagaläggandet af sin rättvisa.
Det var eter midnatt, då Lucretia satt en-
sam i sitt dystra rum, -med hufvudet nedsjun-
ket mot bröstet, ögonen fästade på golfet och
händerna hvilande på hennes knän — en bild
af liflös tillintetgörelse och skröplighet, som
skulle väckt det djupaste medlidande. Dörren
öppnades och Martha inträdde, för att, såsom
vanligt, förhjelpa madame Dalibard till sängs.
Hennes matmor upplyfte långsamt ögonen, då
dörren öppnades, och hennes blickar, hvilka pu
återtogo sin forskande, genomträngande skärpa,
fästades på tjensteqvinnans friska, icke obehag-
liga anlete.
I sin stärkta mössa, sin mörka ylleklädning,
med sit ärbara, stilla väsende, och med ett
visst gudligt allvar i sin uppsyn, ingaf denna
qvinna vid första påseendet aktning och väckte
föreställning omr de goda, redbara cgenskaper,
man söker hos en trogen tjenare. Men vid
närmare granskning skulle en van observatör
lätt hafva upptäckt mycket, som måste förin-
dra, ja rubba, hans förra tanke. Den ovanligt
låga pannan, öfver hvilken det styfva och sträfva