infall, tokroligheter utan all ända, Utan uppe håll, utan att tröttna — allt så omvexlande så fyndigt, så osökt, så inspireradt, att Perciva glömde alla bekymmer, för att för första gån gen i sitt lif njuta den öfversvämmande gläd tigheten af en allvarlig själ, som slagit sig lös för att — låta sitt snille leka med qvickheter — låta sin passion uttömma sig i humor. Oct denne man hade han ömkat, trott hans lif sakn: allt solsken. Men, huru mycket större skull ej hans deltagande och beundran hafva varit om han känt allt, hvad som under de sistförflutna få veckorna tilldragit sig inom detta dystra, slutna bröst, hvilket genom sjelfva höjder af sin glädtighet visade, huru djup dess smärt: måste hafva varit. XII FÖRLUSTEN AF GATSOPARSYSSLAN, Oaktadt Percival gått till sängs så sent, hade han reden frukosterat, då hans betjent inträdde och med en viss förtrytsamhet underrättade honom, att en ovanligt trasig karl påstod, dei ban blifvit: tillsagd att infinna sig... Ehurt Beck gjort besök i huset förr och betjenten då insläppt honom, var han nu så ofantligt mycket magrare och trasigare, att den fine betjenten, som icke just så noga gaf akt på sådant slags folk, icke igenkände honom. Men på Percivals befallning, hvarvid han var för belefvad. att visa någon förvåning, införde han Beck med mycken höflighet; och St. John blef plågsamt öfverraskad vid åsynen af de härjningar, som några få veckor gjort på den olyckliges ansigte. Dess drag voro så djupt fårade, det sträfva håret syntes så glesnadt, var så gråsprängdt, att Beck skulle öfverträffat selfva Farren i konsten att föreställa en gammal man. Den stackars Becks berättelse, när den frigjordes från hans orediga fraseologi, var i sig sjelf enkel nog och af följande innehåll: — Då han återvändt hem om aftonen, hade han funs nit sin skatt bortstulen, frukten af hela sin lefnads mödor borta. Huru han tillbragte denna natt, smindes han icke, Man kan väl förmoda, utt han var på väg att mista den lilla smula örnuft, han ägde. Ingen misstanke om den erklige tjufven uppstod i hans förvirrade hjerna. å låg Grabmans karakter än var, innehade han