mu — —-—-—--—n— -—n-n--nn-———n——--—--— -H— O— -WWXÄ— ——.L —-—. XX nt het, eller på min kära kusins uppåtsträfvande ärelystnad. De tala rätt vackert, men de tala om sig sjelfva; då deremot du — Percival rodnade och hejdade henne. Nå väl) sade hon — till saken! Ack, du känner föga min kusin, om du tror, att alla våra konster kunde locka honom från hans mödosamma oberoende, och så mycket jag än älskar honom, skulle jag icke önska det. Men frukta icke för honom; han är en af dem, som äro lödda att göra lycka i verlden, och det utan andras hjelp. ,Huru vet du det, täcka sierska? sade Percival, med mannens öfverlägsna min. Jag har sett mer af verlden, än du, och jag vet intet skäl, hvarföre Ardworth skulle göra lycka, såsom du kallar det; — eller, om ock så vore, hvarföre det icke kunde gå lika bra, om han satte upp sin hängmalta i en bättre hytt, än hålan i Grays Inn, och läte mig hålla honom en kabriolett och en betjent Hade Percival talat om att skaffa Jobn Ardworth en elefant och en palankin, skulle Helena icke blifvit mera road. Hon klappade sina små händer med en förnöjelse, som förargade Percival, och skrattade högt. Då hon såg sin unge älskares läppar förlängas till en trumpen min och hans panna skuggas, sade hon allvarsammare — Du vet väl, hvad det vill säga, att känna sigöfvertygad om något, som man icke kan förklara? Nå väl, jag känner något dylikt i afseende på min kusins rykte och framgång. Sannerligen, man måste känna det, utan att rätt veta hvarföre, då han om denna framtid, hvilken synes mig så dunkel och aflägse, talar som om något, hvilket tillhörde honom. Ganska sant, Helena, sade Percival; han utbreder den såsom en karta öfver sina ägor. Man kan icke skratta, då han helt vårdslöst säger: — Vid den åldern skall jag fara på ting — vid den åldern shall jag vara rik — vid den åldern skall jag inträda i parlamente! — längre bort vill ag för närvarande icke tänka på framtiden — Och, stackars g0sse då är han fyratiotre år! — fyratiotre! Hvil