mu — —-—-—--—n— -—n-n--nn-———n——--—--— -H— O— -WWXÄ— ——.L —-—. XX nt
het, eller på min kära kusins uppåtsträfvande
ärelystnad. De tala rätt vackert, men de tala
om sig sjelfva; då deremot du —
Percival rodnade och hejdade henne.
Nå väl) sade hon — till saken! Ack, du
känner föga min kusin, om du tror, att alla
våra konster kunde locka honom från hans
mödosamma oberoende, och så mycket jag än
älskar honom, skulle jag icke önska det. Men
frukta icke för honom; han är en af dem, som
äro lödda att göra lycka i verlden, och det
utan andras hjelp.
,Huru vet du det, täcka sierska? sade Per-
cival, med mannens öfverlägsna min. Jag har
sett mer af verlden, än du, och jag vet intet
skäl, hvarföre Ardworth skulle göra lycka, så-
som du kallar det; — eller, om ock så vore,
hvarföre det icke kunde gå lika bra, om han
satte upp sin hängmalta i en bättre hytt, än
hålan i Grays Inn, och läte mig hålla honom
en kabriolett och en betjent
Hade Percival talat om att skaffa Jobn Ard-
worth en elefant och en palankin, skulle He-
lena icke blifvit mera road. Hon klappade
sina små händer med en förnöjelse, som för-
argade Percival, och skrattade högt. Då hon
såg sin unge älskares läppar förlängas till en
trumpen min och hans panna skuggas, sade
hon allvarsammare —
Du vet väl, hvad det vill säga, att kän-
na sig- öfvertygad om något, som man icke
kan förklara? Nå väl, jag känner något dy-
likt i afseende på min kusins rykte och fram-
gång. Sannerligen, man måste känna det, utan
att rätt veta hvarföre, då han om denna fram-
tid, hvilken synes mig så dunkel och aflägse,
talar som om något, hvilket tillhörde honom.
Ganska sant, Helena, sade Percival; han
utbreder den såsom en karta öfver sina ägor.
Man kan icke skratta, då han helt vårdslöst
säger: — Vid den åldern skall jag fara på
ting — vid den åldern shall jag vara rik —
vid den åldern skall jag inträda i parlamente!
— längre bort vill ag för närvarande icke
tänka på framtiden — Och, stackars g0sse
då är han fyratiotre år! — fyratiotre! Hvil