diterna erfara, alt de ej behöfva återställa de
af Bassi prenumerando erlagda honorariet.
Man finner att styckets handling är så enke
som möjligt, eller rättare, att någon egentlig
handling saknas, såvidt man härvid förutsätte
en sinrikt anlagd och gensmförd intrig. All
ligger från bör an i öppen dag för åskådarne
och ingen spänd väntan, in:et oroligt tvifvel
inga öfverraskningar bemäktiga sig hans in
tresse, som endast väckes af styckets vackr:
id, nemlisen andens triumf öfver materien
det skörnas seger öfver det djuriska i mennisko.
naturen, och underhålles af den poctiska ikläd
naden af d. nna tanke. Förf. har nemligen mec
sorgfällighet behandlat styckets form: dess gånt
är jemn, ehuru rask och liflig, dialogen under-
bållande, diktionen utmärkt vacker och i afse-
ende på versifikalionen verkligen artistiskt ar
betad. Der emt: visar förf. oftast en säker cm-
dömesförmåga i afseende på valet ar de musi-
kaliska monmenterna, bvaraf de flesta erbjuda
komponi:ten ganska fördelaktiga tillfällen att ut-
veckla sin konst.
M.n kan också ej förneka tonsättaren för-
tjensten att med mer än van!ig skicklighe: hafva
begagnat dessa tillfällen. Vi säga med afvigt
skicklighet, ty churu h:ns fantasi är mera re-
produktiv in sjelfständigt skapande, och icke
heller visar något egentligt individuellt lynne,
så röjer deck nistan hvarje nummer i operan
dena i behandlingen af hvarje dramatisk form
väl öfvade prakt:kern, den erfarne teaterkänna-
ren, hvars säkra blick sällan misstager sig om
realiserandet af de effekter han företrädesvis
synes hafva beräknat. Någon egentlig totalfärg
lät måhinda icke anbringa sig, så framt den
borde frambringas al samtliga, karakterern:s
sammanverkan, ty dessa äro i libret:on nästan
alla endast flyktigt skizzerade; dock synes oss
konflikten meilan det ädla, upphöjda, och det
bestialiska uppenbara sig betydande nog i pje-
sen, för all kunna gifva det hela en viss mar-
kerad karakter. Librettisten synes ock haf-
wa åsyftat detia uti 2:dra aktens final, uti
vexelsången i ö5:dje aktens början, qvartetten
med kör uti samma akt, m. m.; men eburu
tonsättaren i allmänhet lyckats väl uti bandit-
par iern ;, så är detta deremot sällan fallet med
Stradellis, som merendsels äro temligen matta,
hvarlöre kontrasternas verkan, till skada för det
hela, ej eger synnerlig kraft. Uti enskildheter-
na har tonsättaren lyckats bäst. Bland dessa
nämna vi sörnämligast banditernas dryckesduett,
hvars pik:nta stimvexlingar verkligen äro ori-
ginella och gifva en ganska drastisk effekt;
banditdueiten, som är liflig, omvexlande samt
eger en vacker dramatisk hullning; A:sta aktens
final mid kaärnavalsscenen, m. m. Stradelias
sånger äro, såsom vi nämnt, nog alldagliga,
hvaribland vi dock undantaga den vackra se-
renaden i 4:sta ak en, med dess orig nella kla-
rinett-ackompagnement, hvilket gör desto bättre
verkan, som bristen på instrumentalmotiver el
jest ir nog märkbar i denna opera. Uti de
flesta pastorala och religiösa körerna, i vissa
delar a! Leonoras aria (i 2:dra akten) har ton-
sättaren deremot fallit på det orådet att kopiera
Auber — tyvärr just hans svagare sidor — och
det med a lför samvetsgrann trohet. Men allt-!
sammans är gjord. med så mycken habilitet,
att verket, sina brister oaktadt, likväl är i hög.
srad hvad tyskarns kalla geniessbar, för alla
slasser af åhörare, hvarföre det ock, enligt var
tanka, förtjenar långt mera uppmärksamhet, än:
dessa för.irrade konstprodukter, som göra an-
språk på seklernas lif, då knappast förmågan
ill dagens är dem beskird. i
Med utförandet har man i allmänhet skäl alt
vara nöjd, ehuru vid första representationen!
(den vi vor) hindrade att öivervara) hvarjehan-
da små distraktioner lära varit att förspörja:!
br Strandberg sjunger Stradellas parti med rent!
och ädelt föredrag; måhända skulle något mera
omvexling i dess nyanser vara af god verkan i!
vissa delar af partiet, som i sig sjelfva iro nå-
sot malta. — Leonoras milda gqvinlighet finner
mille Fundias framställning et fullkomligt!
notsvarande uttryck, som öfverallt gör sig gäl-)
ande; serdeles lyckad är hennes sång uti ari: n
2:dra akten, som äfven mottagits mer allmänt
ifall. — Hrr Wailin och Lundberg, som es: nt-
I