syningsmännen bBerckman och Lennberg nyssbemäl-
de dag den 46 Maj 1843 afgifna rapport, gifva vid
handen, öfver omförmäldte mål, i och för hvilket
Wahlgren, Carlsson och Gahnström sagt sig hafva
varit i poliskammaren tillstädes; derstädes förevarit
endast en dag och icke den 45 Maj, då det af Odin
åtalade uppträdet, enligt hans angifvelse, skall före-
fallit, utan den 46 i samma månad; dels ock att
Wahlgren, Carlsson och Gahnström, som alla tre vid
den tid, hvarom fråga är, varit i tjenst vid Kongl.
Svea lifgarde, Wahlgren såsom gardist samt Carls-
son och Gahnström såsom korporaler, förmält sig
hafva vid det omvittnade tillfället varit klädda i
uniform, men att deremot vittnena Presto och Löth-
man intygat, att de ifrågavarande dag icke i polis-
kammaren sett nägra i uniform klädde gardister;
samt emol Carlsson dessutom särskildt, aut efter
det Thomasson vid förhöret den 28 Januari anmärkt,
att af uppgifne skäl reqvisitionen å Wahlgren, Carls-
son och Gahnström till inställelse i poliskammaren
den 45 Maj icke kunnat äga rum, Carlsson, på sätt
protokollet för den 44 Februari omförmäler, i afse-
-ende å tiden då slagsmålet med uppsyningsmannen
Lennberg förefallit och reqvisition till inställelse vid
polisförhör ankommit, haft uppgifter, som stå i strid
med ofvanberörde af gevaldigern Jäderin ingifne
handlingar; emo! Fagerström, att han varit i be-
tydlig mohn ostadig i sitt vittnesmål, i thy att, se-
dan Fagerström först vid förhöret den 23 December
och vidare den 43 Januari omständligt berättat,
hurusom, bland annat, Odin vid det omvittnade till-
fället, efter att hafva från öfverståthållareembetets
för polisärender sessionsrum kommit ut i förstugan
derutanför, blifvit af gevaldigern Jäderin förd ifrån
nämnde förstuga in 1 poliskammarens så kallade lilla
förmak, hvilket icke något annat vittne haft att
omförmäla, samt vidare, med tillhjelp af geval-
digern Thomasson, till det så kallade skrifrum-
met, men andre vittnen deremot intygat,- att
Odin vid det omvittnade tillfället kommit direkte
från sessionsrummet ut i lilla förmaket, samt
gevaldigern Jäderin jemväl anmärkt att, af upp-
gifne orsaker, det icke varit en möjlighet för Fa-
gerström att kunna iakttaga en del af hvad han
förmält sig hafva i förstugan förmärkt, Fagerström
omsider, på sätt protokollet för den 25 Februari
utvisar, ändrat sin ofyanberörde vid flere rättegångs-
tillfällen vidhållne utsago, och förklarat att Fager-
ström icke i ofvannämnde förstuga utan i den, som
leder till stora förmaket först varseblifyvit Odin och
Jäderin, hvarförutan förekommer, att, enligt hvad
ett till rätten den 28 sistlidne Januari ingifvet be-
vis af kanlisten hos öfverståthållareembetet Carl
Juringius innehåller, Fagerström icke skall, såsom
han, den 43:d i nyssnämnde månad inför kämners-:
rätten uppgifvit, den 45 Maj 4845 i sin dåvarande
egenskap af polisuppsyningsman hos öfverståthållare-
embetet haft befattning med något derstädes före-
haft mål; emot Berckman, att han först vid förhö-
ret den 23 December sistlidne år uppgifvit, att det
af honom då omvittnade uppträde emellan Jäderin
och Odin skall förefallit den 45 Mars 41843 samt
att, sedan Berekman derefter: vid förhöret den 13
sistlidne Januari ändrat denne uppgift cch förmält
uppträdet hafva timat den 45 Maj 1843, har för-
klarat sig hafva för denne ändring hämtat stöd af
anteckningar, som han förvarat från sin tjenstetid,
rörande bland annat ett mål, som han sistnämnde
dag jemte dåvarande polisuppsyningsmannen Johan
Lindberg skall haft hos öfverståthållareembetet för
polisärender, men att deremot denna förklaring blif-
vit vederlagd genom ofvanberörde af kanslisten Ju-
ringius utgifne bevis, enligt hvilket hvarken Berck-
man eller Lindberg den dagen haft befattning med
något mål hos öfverståthållare embetet; samt emot
Larsson, att han inför kämnersrätten den 144 sist-
lidne Februari såsom anledning till sin närvaro i
poliskammaren vid det åtalade tillfället uppgifvit,
att han varit tillstädes i och för ett mål, som lik-
väl, enligt bvad ett den 25 i nämnde månad till
rätten ingifvet diariibevis styrkt blifvit och af Lars-
son sedermera lemnats obestridt, ,hos öfverståthållare
embetet förevarit och slutligen handlagts redan den-
96 Oktober 4842 eller mera än ett halft år före
det ifrågavarande tillfället; och pröfvar rätten, med
afseende af hvad sålunda förekommit och med stöd
jemväl af 47 kap. 26 S rättegångsbalken, skäligt
förklara, det Wettergrens, Wahlgrens, Carlssons,
Gahnströms, Fagerströms, Larssons och Berckmans
vittnesmål, bland hvilka de sex sistnämndes dess-
utom i allmänhet äro stridige så väl sig emellan
som i väsentliga delar emot andra vittnens utsagor,
icke kunna tilläggas laga vitsord, utan varda de!
utan afseende lemnade; men rätten finner fulla skäl
ej vara för handen att, på sätt yrkadt blifvit dessa
personer till ansvar för falskt vittnesmål fälla; blif-
vande Wettergrens, Wahlgrens, Carlsons, Gahn-
ströms Fagerströms och Berckmans påståenden om
ansvar å Jäderin och Thomasson för deras emot
nämnde vittnen i sådant afseende förde talan ogil-
lade.
Hvad emot vittnena Holmberg och Lindberg blif-
vit anmärkt -oeh förekommit, fianer kämnersrätten
icke vara af den beskaffenhet att laga vitsord skär
-ligen må deras vittnesmål. frånkännas, än mindre
att Holmberg och Lindberg kunna i följd af samma
vittnesmål till ansvar fällas; likasom rätten ej kan
bifalla det emot vittnena Påhlbom, Sahlin, Holtz-
heit och Öberg framställda yrkande, att de måtte
för återgångsvittnen förklaras; men rätten anser sig
deremot icke kunna å Holmbergs och Lindbergs an-
svarstalan emot Jäderin och Thomasson för de emot
bemälde vittnen framställde påståenden, fästa afse-
ende, destomindre, hvad Thomasson beträffar, som
han icke uttryckligen deltagit i något yrkande emot
Holmberg och Lindberg, likasom ej eller emot förr-
bemäldta vittnet Berckman, hvilka trenne vittnen
i sina vittnesmål ej haft något besvärande emot
Thomasson att anföra; och följer häraf äfven, att
Lindbergs serskilda yrkande af ansvar a Jäderin,
för det denne skulle vid ett tillfälle under rättegan-
gen inför kämnersrätten yttrat att Lindberg vore
bland Odins köpte vittnen, varder utan afseende
lemnadt, synnerligast som af det utaf Jäderin vid
förhöret den 43 sistlidne Januari till Odins rätte-
gångsbiträde protonotarien Bror Hervan hafde ytt-
rande: Jo dertill har jag rätt, då ni köper falska
vittnen; hvilket yttrande måste antagas vara det
af Lindberg i ansvarspåståendet afsedda, ehuru a
i sammanhang med Lindbergs vittnesmål, icke be-
1 sammaäallete ftäderin dermed afsett äfven