mitt hopp på spel genom hågon lumpen nedrig-
het, som skulle kunna förråda oss båda — nå-
gon lättsinnig lek med lasten, hvilken icke äl
värd den fasa, som följer i dess spår.
Ni glömmer, svarade Varney med ett slags
trumpen undergifvenhet, ty hvad än hade fö-
regått emellan dessa båda personer under de-
ras hemlighetsfulla och förfärliga bekantskap.
fanns dock ännu hos Lucretia en makt, öfver-
lefvande henzes syndafall, hvilken ingaf Var-
ney den enda vördnad, han kunde känna för
man eller qvinnaz— ni glömmer, besynnerligt
nog, naturen af vårt mästerligt uttänkta för-
slag, då ni talar om lumpen nedrighet, lältsin-
nig lek med lasten! Ni glömmer derjemte, att
hvarje ögonblick, vi förlora, ökar den fara, som
hotar mig och kan rycka från er sida den en-
de bundsförvandt, som förmår att understödja
er i era förehafvanden — ja, utan hvilken de
måste helt och hållet misslyckas. Låt mig först
tala om den mest öfverhängande faran, ty ert
minne synes kort och förvirradt, sedan ni lärt
er hoppas blott på återfåendet af er son. Om
den der Stubmore, som fått sig uppdragen verk-
ställigheten af min onkels testamente — en
gång kommer till staden — en gång börjar
att bråka med sina fördömda förslager om pen-
ningarnes öfverflyttande från Englands bank —
säger jag er för tjugonde gången, alt min för-
falskning skall bli upptäckt, och att deporta-
tion blir det lindrigaste straffet: förfalskningen,
som ni vet, skedde till en del för er egen skull,
för att få medel till efterforskningars anställan-
de efter er son — under bestämd förutsättning,
att våra planer på Helena skulle hålla mig ska-
deslös. — skulle sätta mig i stånd, måhända,
att oupptäckt återställa de olagligen uttagna
summornay eller i värsta fall bekänna för Stub-
more, hvars karakter jag noga känner — att
jag, tryckt af motgångarne, gifvit vika för fre-
stelsen — att jag falskeligen tecknat hans namn
(såsom jag förut gjort med hans faders) under
en fullmakt ätt lyfta kapitalet från banken,
och att jag nu, i det jag återlemnade pennin-
garne, önskade godtgöra mitt fel och både om
hans ädelmod och förtegenhet. Jag upprepar,
att jag känner mannen tillräckligt, för att vara