lättnad i era sträfvanden för uppebälle och underbjelpa era bemödanden att ur obemärkthetens dunkel träda fram iryktbarbetens ljusglans Er Okända Vän. En bankonot på 400 nedföll ur omslaget då Ardworth tigande lade brefvet tillbaka på bordet. Tre gånger förut hade ban bekommit bre: med samma handstil och nästan af samma sy ftning. En mindre stark själ skulle måbända förlorat jemnvig!en vid dessa obestämda vinkar om en högre börd, än d.n han trott sig äga — om en framtid, hvars perspektiv var så olika med den mödosamma lott, han dragit ur ödets urna; men efter cn enda blick på sin enstaka ställning i alla dess förhållanden och med alla dess sannolika utsigter, afskakade Ardworths redbara förstånd den lätta oro, dessa dunkla förutsägelser hade förorsskat. Hans mors familj var väl okänd för honom — han ej ens visste bennes eget namn. Men just denna omständigbet syntes bevisa, att han från det Lållet ej kade mycket att frukta, Sällan lemnas men i okunnigbel om sina slägtörbindelser med de r.ka och förnäma. Af sin fars slögt väntade han intet. Vida mera hade de uppmaningar verkat på honom, som nu iallmänbet upprepades, men i ett föregående bref blifvit omständligare antydda, nemligen att för allmänheten med uppgivet namn framträda som fö:fattare af rågot originelt arbete, hvilket kunde väcka uppseende. Denna id hade ban, ouppmanad och af egen drift, ota öfvervägt; men dels hade nödvändizheen att tillfredsställa stundens många kraf afskröckt honom, dels äfven den öfvertygelse, hans sunda förstånd bibringat honom, att man på den juridiska banan icke har något gagn äfven af den mest lysande utmärkelse, min kunnat vinna på den litterära diskussionens ät. Han kände det Verksamma Snillets neturliga längtan; men det Tåliga Sniljet (den kögre makten af dem bezge) hade undertryckt den. Breskrifvarers hviskningar restade och eg5:de honom likväl. Men bittills bade han sökt öfrertyga sig, att dessa meddelanden, som på ett så besynnerligt säll pitsingades honom, !ärrörde kan ke af lumpna mo