En annan anmrkning, som i förbigående
an framställas utin att dock de vid fästa sär-
deles vo., .enhet, ör att man har svårt att c-
gentligen utleta den grund, som bli!vit följd
för uppräknandet af vissa handtverk såsom fö-
remål för prof och mästerskap, med uteslutan-
de deremot af andra. Hvarföre t ex. glasmä-
stare eller skomakare mera behöfva göra pro,
än borstbindare eller plåtslagare, eller de s d-
nare tvertom icke behöfva göra det, kunne vi
egentligen icke fatta. Det är till och med lät-
tare för hvar och en förbrukare sjelf att kon-
trollera, om en sko eller stöfvel är väl sydd
eller att känna om den klämmer, än att kun-
na bedöma om ett påslaget plåttak läcker, förr
än följden af det sednare visat sig.
Hvad de för ordningens upprätthållande fö-
reskrifna vilkor för en utsträcktare frihet an-
går, så kan visserligen sättas i fråga huruvida
alla dessa varit fullt nödvändiga. Så till ex.
förekommer, att försörjningsrätten, liksom för-
värfvande af mästerskap och rättighet till fa-
briks- eller handtverksnäring, lika vil som den
att dri va handel, erfordrar anmälan eller an-
sökan. Dessa rättigheter tyckas sålunda under
vissa förbållanden kunna nekas, hvilket väl ic-
ke, så vidt välrejdade och skicklige personer
angår, lärer vara meningen, hvadan det synes
som hade dessa rättigheter ganska väl, utan dy-
lika anmälanden och ansökningar, kunnat med-
gifvas hvar och en, med lämpligt ansvar för
underlåtenhet att uppylla hvad för hvarje fall
erfordras i afseende på ägande god frejd och
behöfliga insigter. Det ser nästan ut, som ha-
de här, synnerligast hvad försörjningsrätten be-
träffar, polisförhållandena inom hufvudstaden
mera bliivit afsedda, än hela det öfriga landets
intressen, och alt sålunda i detta fall afseendet
å en rmga del af landet gort sig gällande på
det helas och principens bekostnad.
En annan anmärkning återstår ännuv, och den
gäller det, för oloflig varutillverkning och hän-
del, ur 1734: års lag bibehållne ansvar. Då
grundlagen tillerkänner Konungen makt, att i
mål af ekonomisk natur ensam stifta lag, och
regeringen sålunda haft sig öppet att ändra i-
frågavarande straffbestämmelser, synes såsom
hade tillfället dertill icke bordt försummas,
enär den i lag, utom bötesan;var, stadgade pi-
följden af varans förlust kan anses icke stå uti
ett efter förbrytelsens betydenhet lämpadt för-
hållande. Varan, åtminstone den afbandtver-
karen förädlade, kan, hvad det ämne hvarpå
arbete bli vit nedlagt, icke anses på något sätt
olofligt åtkommen, och således imnebär det en
orättvisa att sjelfva varuämnet skallvara för-
brutet. Anses icke en öfverträdelse af denna
art vara med lämpliga böter försonad, så bor-
de åtminstone icke annat än det: nedlagda ar-
betet förklaras förbrutet, helst nuvarande lag-
stadgandet kan förnärma tr.dje mans rätt, då
råämnet icke sällan utgör ett förlag, eller el-
jest är annor person än förbrytaren tillhörigt.
-— Genom denna bestämmelse, i förening med
hvad som stadgas om fi-kalers och kronobe-
tjentes i allmänhet ratt att göra beslag, qvar-
står för öfrigt den förhatliga Bönhasjagteno till
ej obetydlig del. Imedlertid torde här böra
anmärkas att arbete åstadkommet äfven olofli-
gen, men blott såsom försörjningsmedel; redan
enligt resolution på städernes besvär af den 47
Dec. 1734, 23 S, således u!kommen straxt ef-
ter det rikets ständer antagit 4734 års lag och
innan den var af regeringen promulgerad, it-
minstone under vissa sörhållanden icke varit
berörde öfverdrifna ansvar underkastadt. Af-
ven den nya näringsför attningen straffar i!rå-
gavarande förseelse, i olikhet med de förut
nämnda, blott med böter.
De anmärkningar vi nu framlagt äro imed-
lertid icke af den art, att de på något sätt
motsäga det omdöme, som Aftonbladet genast
vid den nya författningens meddelande uttarade,
nemligen at den utgör et betydande steg
framåt samt visar en ädel afsigt att hylla ti-
dens anda och majorit-tens billiga önskningar
äfvensom att en hedrande nitälskan för arbeta-
rens och den fattigare klassens bästa röjer sif
serskiidt uti den enskilda försörjningsrättens ut-
vidgande. Det är en historisk handling, länge
äntad och nödvänd g, om icke vårt land i evig