berätte!se eller borttappade sjelfva udden i en anekdot; men Percival var dock så älskvärd genom sitt goda lynne, sin naivetet, silt muntra deltagande i hvarje oskyidig glädje, att hans kamrater knoppt märkte det tvång, hans närvaro pålade dem. Hans glada, mörka ögon och hjertliga leende väckte en känsla af nöje hos alla, som sågo dem. De voro lifvade af en munterhet, som smittade andra och ersatte bristen på smak på lättfärdiga samtal. Natten hade inbrutit. St. Johns sällskap hade begilvit sig hvar till sitt: Percival sjelf stod på trappan till klubben, och ämnade just blanda sig i fo: kmassan, som strök genom gatorna, för att beskåda illuminationen, då han varseblef Beck, som ännu stod der, hållande den sömniga hästen vil tygeln, och den han alldeles hade glömt bort. Skrattande åt sin glömska, lade Perciva! några silfvermynt i Becks h.nd — vida mer, än denne någonsin hade erbållit för en dylik tjen:t — och sade: Jag kan ju Lita på dig och låta dig leda min häst till stallet MA? —, the Mews, bakom Curzon Street. Stackare, han behöfver sitt aftonmål, och du med, kan jag tro. Beck smålog med ett matt hungerns leende, ryckta, för att visa sig artig, i luggen på sitt hår, och svarade: Ja ska leda hästen dit mycke riktigt, ers nåd. Gör det då, och farväl med dig! Men sätt dig icke upp, det råder jag dig. FÅh nej, he:re, ja rider aldri; di ligger inte i min väg, Derpå ledde Beck hästen långsamt genom folkträngseln, tills Percival förlorade honom ur sigte Just då stannade en person, som kom gående uppför gatan, vid isynen af den unge ädlngen, på trappan till klubben, och sade i glad ton: Ah, hur mår ni? Det är godt om vackra ansigten ute i qväll. Hvart ämnar ni er? Det är mer än ag kan säga, mr. Varney. Jag stod just och funderade åt hvilken sida jag skulle gå, ti!l höger eller venster. Låt mig då bliva er vägvisare, sade Varney och bjöd honom armen. Percival antog tlibudet, och begge gingo framåt Pic dy. Många vänliga blickar från