berätte!se eller borttappade sjelfva udden i en
anekdot; men Percival var dock så älskvärd
genom sitt goda lynne, sin naivetet, silt mun-
tra deltagande i hvarje oskyidig glädje, att hans
kamrater knoppt märkte det tvång, hans när-
varo pålade dem. Hans glada, mörka ögon
och hjertliga leende väckte en känsla af nöje
hos alla, som sågo dem. De voro lifvade af
en munterhet, som smittade andra och ersatte
bristen på smak på lättfärdiga samtal.
Natten hade inbrutit. St. Johns sällskap hade
begilvit sig hvar till sitt: Percival sjelf stod på
trappan till klubben, och ämnade just blanda
sig i fo: kmassan, som strök genom gatorna, för
att beskåda illuminationen, då han varseblef
Beck, som ännu stod der, hållande den sömniga
hästen vil tygeln, och den han alldeles hade
glömt bort. Skrattande åt sin glömska, lade
Perciva! några silfvermynt i Becks h.nd —
vida mer, än denne någonsin hade erbållit för
en dylik tjen:t — och sade:
Jag kan ju Lita på dig och låta dig leda
min häst till stallet MA? —, the Mews, bakom
Curzon Street. Stackare, han behöfver sitt af-
tonmål, och du med, kan jag tro.
Beck smålog med ett matt hungerns leende,
ryckta, för att visa sig artig, i luggen på sitt
hår, och svarade: Ja ska leda hästen dit mycke
riktigt, ers nåd.
Gör det då, och farväl med dig! Men sätt
dig icke upp, det råder jag dig.
FÅh nej, he:re, ja rider aldri; di ligger inte
i min väg,
Derpå ledde Beck hästen långsamt genom folk-
trängseln, tills Percival förlorade honom ur sigte
Just då stannade en person, som kom gåen-
de uppför gatan, vid isynen af den unge ädln-
gen, på trappan till klubben, och sade i glad
ton: Ah, hur mår ni? Det är godt om vackra
ansigten ute i qväll. Hvart ämnar ni er?
Det är mer än ag kan säga, mr. Varney.
Jag stod just och funderade åt hvilken sida jag
skulle gå, ti!l höger eller venster.
Låt mig då bliva er vägvisare, sade Var-
ney och bjöd honom armen.
Percival antog tlibudet, och begge gingo
framåt Pic dy. Många vänliga blickar från