kar på den stora massan af denna klass, egna
sina omsorger och skänker sina gåfvor till dem
som händelsen kastar i ens väg? Huru för
värfva denna kännedom, när öfverinseendet öf
iver de fattiga är deladt emellan några perso
ner, som hafva hvar för sig flera fattiga famil
Jer att hålla reda på? Det är derföre nödvän
digt att alla, som nitälska, gripa an verket
j men det är icke nog att de åtnöja sig med at
gifva här och der några allmosor, tänkande at
de derigenom hafva uppfyllt sin pligt, nej, de
fordrar en vidsträcktare verksamhet, en all
männare och framför allt en sådan, som sträc
ker sig till ungdomen, barnen!
Frin denna synpunkt betraktad, gillar jag
högeligen den ifrågavarande planen att fästa si
uteslutands vid ett barn af de nödlidande:
klass, för att egna det ett uppmärksamt be-
skydd; det skall vara en stor välgerning för
detta barn, om man blott icke, jemte den vård
och det deltagande man egnar det, äfven till-
delar det förmåner, som stegra dess anspråk
öfver dess framtida förhållanden och vilkor. —
— — Det är icke b!ott barnen, som detta för-
slag skall komma att gagna, utan äfven alla de
andra medlemmarn2 af familjen. Allt hvad
som fäster sig i barnens hjertan, skall äfven
gagna föräldrarnas, serdeles mödrarnas. Fem
års gamla barn hafva derpå gifvit rörande exem-
pel. Sedan de varit intagna i uppfostringsan-
stalter och barmhertighetsinrättningar hafva de
för sina brottsliga föräldrar blifvit sedelärare,
och reformatorer inom sin familj. O, måtte
min far bli en god menniska! bad nyligen ett
barn i Heidelberg, hvars far var en drinkare.
Fadren hörde denna enkla, naiva bön, och detta
barn gjorde ett så mäkligt intryck på honom,
att han öfvergaf sitt föraktliga fel och har sc-
dermera fört en ordentlig lefnad. — De fatti-
gas vård har linge utgjort min älsklings-id.
Jag har öfver detta ämnes skrifvit åtskilliga
skrifter, de!s på tyska, dels på holländska. Vi
hafva äfven här ett skyddsförbund, hvaruti jag
i början var president. — — Jag erkänner alt
pauperismon tilltager och brotten äfven i sam-
ma proportion, men förhållandet skall blifva
annorlunda, om endast de upplyste förena sig
tll att häfva det. I alla linder gör sig den
goda viljan gällande, men i konsten alt klokt
sätla dem i verket äro vi ännu barn.
Måtte bemödandena !för tillvägabringandet af
ett skyddsförbund för de fattigas barn vinna
många anhängare! Detta skall bli upphofvet
till någonting stort och godt, så vida framskri-
dandet sker botänksamt och lugnt. Erfarenhe-
ten och klokheten böra här spela en stor roll.
Det bör icke vara frukten af en öfverdrifven
känslighet eller af en våldsam nerfspänning.
Det finnes så myckat godt i verlden, äfven i
virt land, som kan sättas i verksamhet genom
örbund af upplysta och välvilliga personcr,
när dessa vid sina bemödanden icke glömma
alt de bästa tider frambringa de bästa menni-
skor, och att dessa bättre menniskor skola
uppstå, blott religionen cch framför allt Jesu
Christi herrliga religion intar det plats, som
den bör innehafva i hufvud och hjertan, och
när hon fir utöfva sitt helsosamma inflytande
på menniskornas lefnad. Det Gud tillstädjel
Vi slute denna redogörelse med följande ljufva
och trösterika ord, af biskop Franzån:
Ofta ligger ett godt utsäde en längre tid i
jorden. Slutligen står det dock upp i en vac-
ker hrodd ech bär en rik skörd, med välsig-
nvelse öfver den, som det utsåddel!
Det Gad tillstädje!
Stockholm i Januari 1847. W.
hovsestensetonsesksttE