svarade Beck, pekande på den orena öfvergångsplatsen, som knappt kunde urskiljas ifrån den öfriga delen af gatan. Hamnbusen skrattade. Men nu ska vi få reform, Beck. Folket ska få sina rättigheter å friheter, å skatterna komma att nedsättas, å vi ska få biffstek för en penny marken, och — Hvad godt har gatan af det? Jo, du, då ska då bli andra ruter, sir du; andra ska då sopa gatan, å vi ska åka i vagn mä fyra hästar — hvarföre — jo, för vi ska alla bli lika g0a. Lika goal Ja ska säja dej något, ja, att om du står der i vägen för mej och käftar, så ska ja klå dei, — hvarföre? — jo, för det att ja är starkare, än du. Den lustige Joe gapskrattade, knäppte med fingrarna, kastade sin trasiga mössa upp i luten, med ett hurrarop för kung Bill och sprang hojtande bort, för att vara med vid högtidligheten, för hvilken Beck så kärft bade yttrat silt förakt. Tiden skred fram, aftenen började inbryta; men Beck stod ännu på sin post, då en ung gontleman till häst, som, sedin han beskådat procossionnen, hade skiljt sig ifrån folkmassan, för att göra en ridt i de lugnare förstäderna, höll in sin häst tätt vid öfvergångsstället på gatan och såg sig om efter någon, som kundz hålla den; men han kunde icke uppspana någon mera värdig derna ära, än den enslige Beck. Ryttaren var så ung, att han nästan såg ut, som en gossa. Hans vackra anlete var st mpladt af alla de tjusande hehag, som göra ynglingaåldern mest intagande. På hans löppar lekte ett på samma gång glädtigt och ljuft småleonde. Öaktadt ett visst uttryck af o:ålig ysterhet låg i hans lifliga ögon, och den lätta sammandragningen af de fina ögonbrynen någonting förtjusande. En sådan page, le beau ideal af en cherubin, hade väl kunnat gifva Almaviva anedning till svartsjuka. Han lyfte sitt ridspö, och gjorde dermed ett skämtsamt tecken åt satsoparen. Följ mig, dul sade han med en on, i hvilken sjelfva det befallande lät godt, Fe