St. John! Hvad! Vernon St. Johns son?
— Jan
Han ser ej så bra ut, som bans fader gjorde.
Våra ungherrar nu för tiden ha en ton — ett
något — en brist på sjeltbeherrskning, eller
huru ?
Mycket rätt. Saken är den, att Percival
var ämnad för flottan, och tjenstgjorde äfven
som midsh pman ett år eller så. Han var di:
för tiden en yngre son: den tredje i ordningen,.
vill jag minnas. De begge äldre dogo, och
Master Percival fick ärtva egendomen. Jag
tror icke, att han är myndig än.
Myndig! han ser ej ut a!t vara sjutton årl!)
Ah, hn är allt äldre. Jag kommer ihåg
honom, då han ännu gick i kolt pä Laughton.
En vacker egendom!
Jaså; det är icke underligt då, att de der
junkrarne äro så artiga mot honom. Det här
vinet är bara skräp! allting är så dåligt på den
här fördömda klubben; men det är ju natur-
ligt, när en hop pojkar släppas in. Sådant är
nog att förstöra hvilken klubb som helst. De
känna icke ens skillnad på Larose och Laffitte.
Uppassare!
Imedlertid var samtalet vid bordet, der Per-
cival St. John satt, lifligt, muntert och omvex-
lande; ämnena vero de vanliga för unga Jät-
tingar: hästar, hets-jagter, operadansöser, da-
gens skönheter och godlynt raljeri med hvar-
andra. Under allt detta pladder visade sig hos
Percival St. John en viss friskhet, som antydde,
alt lifvet ännu för honom hade allt nyhetens
behag, Han var mera hemmastadd i fråga om
hästar och jagt, än om operadansöser, skönhe-
ter och stadens sqvallerkrönika. De sednare
ämnena tycktes icke intressera, utan tvärtom
bosvira honom. Blyg och sedig som en ung
flicka, rodnade han eller vände sig bort, när
hans mer härdade vänner skröto öfver hemliga
miten och kärleksaffärer. Han var liflig, glad
och manlig nog, så ofta manlighet verkligen
fordrades; men hans öppna, intagande sätt dof-
tade ännu afoskuldens jungfruliga blomma Ota
hände, att en nöjets äkta dyrkare, af aktning
för denna finkönstghet, tvärstannade midt i sig