— — AL —— — —
åt hatten och sade: om förlåtels2, jag har nys
varit hemma hos herr pastorn, för att lemn:
ett bref.
Prestmannens brefvexling var obetydlig och
sparsam, oaktadt han hade så många aflägse
boende barn; ty ännu för några få år sedar
voro bref en dyr lyx för personer med små
inkomster, och derföre väckte icke hos honom
den unge brefbäraren, som gick med posten
emellan närmaste stad och byn, den förtrytelse
öfver en timmes eller kanske längre tids dröjs-
mål, utöfver rätta tiden, som skulle uppståt!
hos en person, till hvilken hvarje post med-
förde bref. Han tog brefvet från gossen och
betalade det med en suck, när han såg cn o-
bekant stil, kanske af någon ännu fattigare
prest, än han sjelf. Här var likväl icke stället
att läsa bref, utan han stack det i fickan, till-
dess Helena, som hade gifvit akt på hans an-
sigte, för alt se, när han skulle ledsna vid skå-
despealet, vänligt föreslog, att de skulle åter-
vända hem. Nir de hunno till en stätta på
halfva vägen, kom mr. Fielden ihåg sitt bref,
upp!og det ur fickan och satte glasögonen på
näsan. Helena böjde sig ned, för att plocka
violblommor; pastorn satte sig på stättan. När
han ånyo tittade på utanskriften, började han
dunkelt erinra sig stilen, den han förut icke
känt igen. Denna säkra, raska stil, fin som ett
fruntimmers, men tydlig och jemn som en
mans, var för egen att kunna glömmas. Vid
detta igenkännande uppgaf han ett kort utrop
af förundran och bröt hastigt sigillet. Innehbål-
let lydde som följer:
Bäste Sir!
Så många år hafva förflutit, sedan något
meddelande ägde rum oss emellan, att namnet
Lucretia Dalibard säkert är mera främmande
för er, än Lucretia Clavering. Jag har nyligen
återkommit till England, efter ett långvarigt
vistande utomlands. Af min saliga systers te-
stamente finner jag, att hon åt mig och er an-
förtrott vården om sin enda efterlemnad: dot-
ter. Jag längtar att med er få dela denna dyra
pligt. Jag är ensam i verlden — ständigt li-
dande — besvärad af en lamhet, som till en