LUCRETIA
4
AF
SIR EDWARD LYTTON BULWER. )
SEDNARE DELEN. j
Prolog.
Århundradet har skridit framåt: öfversväm-
ningens störtflod har gifvit vika för ebben; de
gamla råmärkena äro återställda; de dynastier,
dem Napoleons vilja skapade, äro krossade till
stoft; plogen har gått öfver Waterloofältet; höst
efter höst hafva skördar smyckat denna graf
för ett kejsaredöme. Öfver verldsskiftenås o-
mätliga ocean skåde vi tillbaka på den ensam-
ma fåra, vår lilla farkost plöjt. Liksom en
stjerna sänder sina strålar åt alla håll af den
omätliga rymden, fastän för hvarje öga blotten
enda bruten linie tyckes utgå derifrån, s så spri-
des ljuset, när vårt minne vänder sig mot det
förflutna, icke öfver hela ytan af den rymd,
der nationer hafva kämpat och stater gått un-
der, utan det faller i en fin stråle och begrän-
sadt på vår enstaka nana: vi lute ocs öfver
kanten af den lilla farkost, i hvilken vi färdas,
och se gnistorna återsp glade blott i de vågor,
den klyfver.
På terrassen vid Laughlon vandrar nu blou
en person med långsamma steg. Bruden smy-
ger sig icke längre intill brudgummens arm.
Det innu samma blida ansigte, fastän blekt
och aftärdt; men den qvinliga kärlekens rod-
nad har för alltid flyktat derifrån.
Charles Vernon — vi nämne honom ännu
vid det namn, hvarunder han är oss bäst be-
kant — hvilar i familjen St. Johns grifthvalf.
Han hade lefvat längre, än han sjelf väntat
och hans läkare boppats, glad och lycklig, un-
der lugna sysselsättningar och oskyldiga tids-
) Se Aftonbl. MF 1—18,