mera flitigt vid sin pulpet; fastin icke alldeles
bortglömdt, uttalas icke mera hans namn, Där
det någon gång nämnes, med tacksamhet och
loford. Någonting häftar vid namnet — ett
någonting, som fördunklir och fläckar — icke
bevisadt, icke med visshet köndt, men miss.
tänkt och tvetydigt. Mon skakar på hufvudet;
man hviskar. Imedlertid bor prokuratorn nu
uti det solida röda huset i ändan af staden.
I prestgården har tiden, den gamla licbära-
ren, icke varit sysslolös: Pastorn sitter ännu,
fördjupad i sina grekiska texter, i sitt förmak,
föga förändrad, utom att håret grånat och att
några fåror i nans vänliga anlete förtälja Om
sorger öch år; men barnen springa ej längre,
glada och rosenkindade, genom de prasslande
spalicrerna. Dessa barn, nu allvarsamma män
eller stadiga matronor, hafva alla intagit sina
platser i verlden, utom en, den döden tagit på
sin lott och som derföre är den mest älskade
af alla. Ungarne hafva flugit ur boet och söka
nu, i sin ordning, under orolig flygt, här och
der föda åt sina egna ungar. Men det är icke
frånvaron af barnens glada röster och rosiga
kinder, som förorsakar den kännbaraste sakna-
den i hemmet; ty de af naturen betingade öf-
vergångarne från barndom till mannaålder och
från mannsålder till vår hädanfärd, ske små-
ningom, och man har tid att bereda sig på
dem. - Hvad som mest saknas är denna hem-
mets lifgifvande ande, som höll allting i ord-
ning och måste smekas, om man ville ha för-
låtelse, för det en stol blifvit rubbad från sin
plats — denna försyn i smått, denna starka ke-
da af de finaste länkar, denna för mannen så
kära, outtröttliga verksamhet, lika kär, antingen
den var nöjd eller klagade; denna verksammö
anda, som icke har något eget jag, deriliknan-
de skalden; denna anda, som, fastän dess sys
selsättning är den mest prosaiska, ingjuter si
sjelf i andra, med rättighet att vara ond och